Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På Lomonossows tid stod jflogistonteorien ännu i sitt flor, men han
förklarar dock förbränningsfenomenen utan flogistons hjälp och säger,
att liksom en metalls viktökning, när den glödgas i lågan från brännande
svafvel, beror på föreningen med partiklarna i Svaflets syra, så beror
viktökningen vid förkalkningen på metallens förening med luftpartiklarna
och han anser sig hafva bestyrkt detta genom metallers upphettning i
lufttätt tillslutna glaskärl, då den förbrända metallens vikt förblef
oförändrad. Detta försök gjordes 1756 således 18 år före Lavoisiers liknande
försök. För Lomonossow var luften ännu en enhetlig gas, för Lavoisier
åter började det i slutet af 1774 tack vare Båven, Priestley o. a. blifva
klart, att luften höll flera beståndsdelar, af hvilka blott en var verksam vid
förkalkningen.
En egenhet hos Lomonossow är, att han utfört sina försök
kvantitativt och tillmäter mätning och Vägning den största betydelse vid
fysikaliska och kemiska försök. Han var också öfvertygad, att allt i naturen
sker efter mått och vikt och hade en klar föreställning om materiens
oförstörbarhet. I ett bref till den berömde matematikern X. Euler säger
han: »Alla förändringar i naturen ske så, att om något på ett ställe
kommer till, så drages på ett annat lika mycket ifrån. Om en kropp
därför får ett tillskott af materia, så förlorar en annan lika mycket.
Denna naturlag är allmän och användbar äfven vid rörelse, i det att en
kropp, som genom en impuls sätter en annan i rörelse, förlorar lika
mycket af sin rörelse, som han ger åt den andra.» En så omfattande
och medveten formulering af en bland kemiens viktigaste grundlagar
förekommer ej hos Lavoiser.
Naturligtvis hade Lavoisier ej någon känriedom om denne sin
föregångare, hvars tillvaro och åsikter förblifvit okända till vår tid. Frågar
man sig nu, huru sådant varit möjligt, d. v. s. hvarför Lomonossow ej
offentliggjorde sina viktigaste läror, blir svaret rätt egendomligt. Han
vågade helt enkelt ej publicera sina med den härskande teorien stridiga
åsikter under sin lifstid för att ej blifva utsatt för personlig fiendskap
och skada. Detta framgår däraf, att Lomonossow, som i sina viktigaste
verk ingenstädes bekant sig till flogiston, i en afhandling: de tinctura
metallorum 1745, som han utgaf för professur vid akademien samt i en
annan »de nitro» för täflan om pris i preussiska akademien, talar orn
flogiston med erkännande. Här gällde det nämligen att få medlemmarne
i de båda akademierna, som voro Ståhl’s anhängare och vänner, på sin sida.
Att de af Lomonossow’s arbeten, som verkligen utgåfvos, icke vunno
erkännande under hans lifstid och råkade i glömska efter hans död, kan
lätt förklaras därmed, att många af hans afhandlingar förblefvo
oafslutade utkast, samt att hans åsikter voro för mycket före sin tid. Många
af hans verk hafva alldeles försvunnit, men säger Menschutlcin »hvad
som finns kvar är tillräckligt att känneteckna Lomonossoiv såsom fysiker,
kemist och fysikalisk kemist af hög rang». Hans vetenskapliga idéer
äro i alla händelser jämbördiga med Lavoisiers, och man kan med stor
sannolikhet antaga, att Lomonossoiv, orn han koncentrerat sin andliga
kraft på rent kemiska frågor, skulle hafva hunnit samma mål som
Lavoisier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
