Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
John Mayow (1645—1679).
Redan 1665 hade en engelsman Hobert HooJce (1635—1702), som
sedan blef sekreterare i The royal society, utgifvit ett arbete
»Microgra-phia» hvari han af bildar och beskrifver en del mycket små föremål och
gifver grunddragen till en originell förbränningsteori. Enligt hans åsikt
är luften ett allmänt lösningsmedel för alla brännbara ämnen beroende
därpå, att den håller en beståndsdel, som liknar eller kanske är
identisk med den som är fixerad i salpeter. Dessutom håller luften en
inaktiv beståndsdel, hvilken utgör hufvuddelen däraf. För att brännbara
ämnen skola lösas af syret (det är ju tydligen det, som vi nu kalla syre)
fordras uppvärmning, men då går också lösningen för sig under
eldfenomen. Vida rikare på den upplösande beståndsdelen än luften är smält
eller rödglödande salpeter. En ringa mängd salpeter kan lösa en stor
mängd af det brännbara ämnet. Lämnar man luften fritt tillträde eller
förnyar den t. ex. genom blåsbälg, så verkar luften lika kraftigt som
salpeter.
Dessa Hookés funderingar, som tydligen gåfvo en äfven i vår tids
mening antaglig förklaring på förbränningsfenomenet, blefvo något senare
ytterligare utvecklade af den engelska juristen, läkaren och
naturforskaren John Mayow (1645-—1678) i en afhandling kallad »Tractatus quinque
medico-physici». Denna afhandling utgafs 1674 i författarens 29:de
lefnadsår och handlar om förbrännings- och andningsteorien. I en
afhandling »de sal-nitro et spiritu nitro aereo» förklarar han, att den öfverallt
utbredda Iuften4 som genom sin ringa täthet undgår vår syn, innehåller
ett visst allmänt salt af salpeterns beskaffenhet, eller elds- och lifsluft,
som verkar i högsta grad jäsnings väckande. Den färdiga salpetern kan
ej fås ur luften, ty blott den fuktigare och finare delen däraf
härstammar från luften, det öfriga från jorden. Vid salpeterns destillation
förflyktigas dess syra, hvaremot fixt alkali blir kvar i retorten. För att
förklara salpeterns uppkomst kunde man möjligen tro, att själfva
salpetersyran såsom sådan förekom i luften, men detta vore af åtskilliga
skäl omöjligt, ty dels är den för tung, dels är den frätande och förstör
djurlifvet, hvaremot salpeterns i luften förekommande beståndsdel just
är nödvändig till att underhålla både eld och andning. Det är således
blott en af salpetersyrans beståndsdelar, sorn förekommer i luften och
hvilken det är, visades af Hoyle s försök, enligt hvilka ett ljus slocknar
fortare i lufttomt rum än i ett med luft uppfylldt. Till eldens
uppkomst fordrades alltså vissa luftpartiklar, ehuru icke den vanliga luften,
utan snarare den finare och verksammare delen, emedan ett ljus nnder
en glasklocka snart slocknar, ehuru ännu mycket luft är kvar. l
salpetern förekommer just denna verksamma del af luften. Med svafvel
blandad salpeter förbrinner i lufttomt rum, jå t. o. m. under vatten,
hvilket bäst bevisar, att salpetern i sig själf håller den till lågans
bildning nödiga eldsluften. I lufttomt rum kan svafvel ej brinna utan
tillsats af salpeter. Krut kan däremot mycket väl förbrinna i lufttomt rum,
ehuru det också kan slockna på grund af afståndet mellan salpeter- och
svafvelpartikiarna. Den eldsluft, som finnes i salpetern, förekommer i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
