Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
salpetersyran och ej i det fixa alkalit. Eldsluftens förekomst både i
luften och i salpetersyran gaf Mayoiv anledning att kalla den »spiritus
nitro-aereus» och denna är i verkligheten intet annat än syre. Rörande
dess beskaffenhet, måste den på grund af förekomsten i salpetersyran
och såsom dennas viktigaste beståndsdel hafva en salpeterartad natur,
ehuru den hvarken är en syra eller ett alkali. De utomordentligt fina,
skarpa och frätande smådelarna af denna spiritus nitro-aereus äro, både
när det gäller en låga och salpetersyran, orsaken till dessas alltförstörande
verkan. Vid metallers förkalkning förenar sig eldsluften med dessa och
förorsakar därigenom deras viktökning. Den till förbränning och
förkalkning behöfliga eldsluften är en gemensam beståndsdel hos alla syror,
i det deri förenar sig med olika saltartade smådelar, hvilka därigenom
öfverföras i flytande tillstånd. Syrornas olikhet beror på det ämne, som
utom eldsluften ingår i dem. Tack vare den gemensamma
^beståndsde-len visa syrorna sins emellan stor likhet. På tal härom vänder sig
Mayoiv mot den härskande åsikten, att vanligt svafvel håller
färdigbildad svafvelsyra, hvilken vid Svaflets förbränning afskiljes; det är
nämligen icke sannolikt, att en så frätande syra kan förekomma i svaflet,
som om det Öfverhufvud har någon smak, åtminstone ej är surt. Han
antager, att det vanliga svaflet håller utom rent svafvel ett visst salt af
metallisk natur, på det intimaste förenadt med svafvelpartiklarna och
dessa metallpartiklar så att säga angripas af eldsluften och blifva så
tunna, att de öfvergå i flytande form. I sina förklaringar öfver jäsning
framhåller han uttryckligen, att liksom eldsluft måste finnas i det ämne,
som skall förbrännas eller tillföras från luften, detsamma också är fallet
med vegetabiliers jäsning.
Att eldsluften vid förbränningen förtäres och luften, hvarur den
försvunnit, därefter är oduglig att fortfarande underhålla eld eller
förbränning, visar han genom ett försök att låta ett ljus brinna under
glasklocka, som håller en luftvolym afspärrad öfver vatten, och han
visar likheten mellan förbränning och djurens andning på det sättet, att
han inspärrar ett litet djur under en glasklocka öfver vatten och finner,
att djuret dör, när all eldsluften förbrukats, Den vid förbränningen och
andningen kvarblifvande luften finner han vara oduglig att underhålla
dessa processer, hvadan luften således består af två delar. I fråga om
andningen har han den uppfattningen, att luftpartiklarna öfvergå i
blodmassan och där afgifva sin eldsluft.
I mycket var Mayoiv långt före sin tid, och i fråga om luften hade
hade han, som vi sett, förstått, att den bestod af flera ämnen, och hade
äfven klart för sig, att hvad som i luften verkade oxiderande var
detsamma, som verkade på liknande sätt i salpetern. Men ehuru han
sålunda hade klart för sig syrets tillvaro, synes han dock icke hafva
försökt eller lyckats att framställa Syrgasen i fri form. Detta var
förbehållet åt Priestley och Schéele.
Det är egendomligt, att en man, som publicerat många betydande
afhandlingar, af hvilka flera blifvit utförligt refererade i den
ansedda-engelska tidskriften Philosophial transactions, kunnat alldeles
bortglömmas, så mycket besynnerligare som han var samtida med ehuru rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
