Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
af 7,000 kalorier användes, och ångpannans effekt vore 100 %, 690 kg.
stenkol. Äfven om ett sådant resultat skulle kunna erhållas, utvinnes
därvid blott en produkt, som har föga värde. Den indunstade luten
lämnar nämligen en restsubstans, hvilkens egenskaper så godt som
omöjliggöra dess användning som bränsle. Den innehåller nämligen alla de
rgvafvelföreningar, hvilka finnas i luten, samt dessutom den för sulfitsyran
behöfliga kalken. Askhalten, om något dylikt skulle användas till
bränsle, uppgår till cirka 20 X ocn svafvelföreningarna förorsaka stora
olägenheter vid förbränning.
Den indunstade luten kvarlämnar ett segt och klibbigt ämne,
hvilket erbjuder stora svårigheter att bearbeta samt håller dessutom blott
oirka 3,000 kal. bränslevärde.
Kostnaden för dess framställning kan, som synes, icke bäras, äfven
•orn det blifvit framställdt under så gynnsamma förhållanden, som jag
här ofvan anfört. En stor del tyska sulfitfabriker, hvilka på grund af
sitt läge för några år sedan förpliktades att oskadliggöra sin affallslut,
indunstade då densamma, men kunde ej bära kostnaderna, hvarför de
måste nedlägga sin verksamhet.
Om man frånser en del patenter på metoder att tillvarataga vissa
beståndsdelar i luten, hvilka mer eller mindre hafva lyckats, och nu
senast här i Sverige tillvaratagandet af i luten varande jäsbara kolhydrater
för spritframställning, kan som allmänt omdöme sägas, att det stora
flertalet arbetat på här ofvan relaterade mycket otacksamma och
oekonomiska förfarande.
En person, hvilken synes mig varit på god väg att lösa problemet
riktigt, har äfven frångått den princip, han först slagit in på, samt
återgått till industningsmetoden. Jag syftar här på dr Tr diner s bekanta
Zellpech-metod, hvilken nyligen genom pressen blifvit bekantgjord. Jag
är dock öfvertygad, att hans arbete ej gärna kan tänkas få någon
framtid för sig, och särskildt är metoden här i Sverige ej tillämplig, då våra
sulfitfabriker ej på platsen kunna afyttra en vara, som endast kan
tänkas blifva användbar som bindemedel till briketter af ett eller annat
slags bränslematerial. Jag skall senare härtill återkomma i sammanhang
med den nya metod, jag utarbetat för ifrågavarande sak.
Då jag upptog detta problem till utarbetning, var jag icke
främmande för detsamma, ej heller för sulfitfabrikation i allmänhet. Under
åren 1899 och 1900 var jag i närheten af Härnösand för herrar Frans
och Seth Kempes räkning sysselsatt med diverse utredningar inom
sulfitindustrien och byggde då en mindre sulfitfabrik afsedd för
experimentella undersökningar. Sulfitlutproblemet blef emellertid där ej vidare
bearbetadt; först ett år efter det mina arbeten därstädes voro afslutade,
kom frågan åter upp vid ett institut, vid hvilket jag i flera år arbetat
l Tyskland nämligen »Centralstelle fur Wissenschaftlich Technische
Un-tersuchungen» vid Neu Babelsberg utanför Berlin. Grundläggaren af detta
institut Geheimerath Max von Duttenhofer var ytterst intresserad af
problemet och blef äfven bestämdt, att jag skulle vidare bearbeta saken,
när föreliggande arbeten voro afslutade. Tyvärr afled han, innan saken
vidare utvecklats, och tanken fick därpå åter hvila, tills jag i maj 1911
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
