Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
ning om de organiska kväfveföreningarnes byggnad blifvit betydligt
utvidgad. Men det är dock mindre på detta än på valenslärans område
som Werner skurit sina förnämsta lagrar.
För -W:s insats i fråga om de kemiska föreningarnas systematik är
nämligen hans uppfattning af valensproblemet grundläggande. Denna
uppfattning kan ledas tillbaka ända till afhandlingen »Beiträge zur
Theo-rie der Affinitet und Valenz» (1891), där åtskilliga af de på detta
område ledande tankarna redan finnas uttalade, men har sedermera intill
närvarande stund oaflåtligen utvidgats, fullständigats och prof väts genom
tillämpning på ett ständigt växande antal, dels förut kända, dels
nytillkomna fäkta.
Utmärkande för W. såsom valensteoretiker är, att han i strid med den
förut allmänt gängse åsikten icke uppfattar Valensen såsorn konstant och
uppdelad på vissa, till antal och riktning bestämda frändskapsenheter,
utan fastmera föreställer sig affmiteten verka såsom en från atomens
tänkta centrum i alla riktningar likformigt attraherande kraft, hvars
geometriska uttryck följaktligen icke är ett visst antal riktlinjer utan en
sfärisk yta (»Bindefläche»).
Werner kunde påvisa, att denna uppfattning lät förena sig med en
antaglig tolkning af de steriska omlagringarna hos organiska föreningar,
hvilkas konfigurationsformler äfven kunde därur härledas. Utgående från
samma synpunkt kunde han äfven framställa benzolproblemet i en ny
belysning.
I ett följande arbete »Beitrag zur Konstitution anorganischer
Verbin-dungen» (1893, fortsatt till 1899 i 20 särskilda meddelanden), där W.
behandlar frågan om den inre byggnaden af oorganiska s. k. molekylära
föreningar, inför han i vetenskapen de nya, för hans efterföljande
teoretiska verksamhet synnerligen betydelsefulla begreppen bivalens och
Jcoor-dinationstal.
Då enkla eller sammansatta radikaler, hvilka antingen kunna uppträda
som själfständiga ioner eller ifråga om sin kemiska bindningsförmåga
äro likvärdiga med ioniserbara radikaler, t. ex. Cl, Na, N02, CH3 o. s. v.
förenas med hvarandra, sker detta med tillhjälp af de s. k.
hufvudva-lenserna, och härvid uppstå »föreningar af första ordningen».
Hufvud-valenserna representera emellertid icke hela summan af affiniteten; den
öfverblifna restaffiniteten eller bivalenserna, hvilkas energiinnehåll
antages vara mindre än hufvudvalensernas, men som i öfrigt icke äro
principiellt skiljaktiga från dessa, åstadkomma bindning mellan radikaler,
hvilka icke kunna uppträda som själfständiga ioner, t. ex. H20, H3N,
KC1 o. s. v., och ge därigenom upphof till »föreningar af högre ordning»,
s. k. anlagrings- och inlagringsföreningar.
Det antal atomer eller atomgrupper, som i första sfären kunna vara
bundna vid den som centrum verkande elementaratomen, eller som med
andra ord under direkt bindning med en atom kunna koordinera sig till
komplexa radikaler, benämnes af W. Tcoordinationstalet. Detta är ett
skarpt definierbart talbegrepp, som öfverträffar andra till
karaktäriserandet af affmitetsmättningen tjänande talbegrepp däri, att det, till en viss
grad, är oberoende af de med hvarandra förenade elementaratomernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
