Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
i Sverige (icJce på förf. tillrådan) har man ock infört användningen af
radium karbonathaltigt material, enär karbonatet lättare afger emanation
än sulfatet. Men här tillkommer en annan faktor: karbonatet är
mycket lättare lösligt i vatten än sulfatet. För de närbesläktade barium
-salterna äro löslighetsförhållandena vid sulfatet 1 : 400,000 mot vid
karbonatet 1 : 14,000 (Fehlings Handwörterbuch der Chemie), och i
kolsyrehaltigt vatten är karbonatets löslighet än större. Redan i Stockholms
vattenledningsvatten med dess relativt ringa kolsyrehalt är bariumkarbonat
tre gånger så lösligt som i destilleradt vatten. Vid de utländska
elementen med karbonat plägar därför föreskrifvas användning af destilleradt
(eller åtminstone kokt) vatten. I och med utlösningen af
radioaktive-ringsmaterial upphör elementets konstans, och vattnet förorenas, så att
dess karaktär af rent emanationsvatten i likhet med de naturliga
radioaktiva vattnen går förlorad. Bariumsalter äro inga fysiologiskt önskvärda
föroreningar (och allt i praktiken användt aktiveringsmaterial är mer
eller mindre bariumhai tigt) äfven om direkt »gift verkan» ej befaras. Uti
ett nyligen af förf. undersökt element med karbonat, som under några
månaders tid användts för aktivering af källvatten, hade styrkan
(aktiveringsförmågan) nedgått till hälften, och ett indunstadt prof af vattnet
gaf utpräglad barium- (och strontium-) reaktion. Finnas uti
aktiveringssubstansen från råmaterialet pechblände kvarvarande föroreningar af bly-,
koppar-, kromsalter ete, så riskerar man vattnets förorenande äfven af
sådana.
För att afhjälpa dessa missförhållanden har förf. dels omgifvit
aktiveringsmaterialet med s. k. semipermeabla membraner, dels, enligt ett annat
förfarande, användt omslutande icke porösa, indifferenta medier, som i sin
massa lösa emanationen för att sedan afgifva den till vattnet, utan att detta
kan verka utlösande på radiummaterialet. Detta sistnämnda förfarande
har fått namnet system Landin, hvarom mera nedan.
De semipermeabla membranerna, såsom utfällningar af
ferrocyankop-par, ferrocyannickel, berlinerblått eller garfsyrelim, anbragtes på kändt sätt
uti botten och väggar af ler- eller kiselgurcylindrar, hvari
aktiverings-materialet infördes.* Härvid kunna inga salter utkomma i vattnet, och
äfven lösliga radiumsalter resp. lösningar, som lätt afgifva sin
emanation, kunna användas. Vattnets förorenande undvikes, och graden a
emanationens tillgodogörande förhöjes. Goda resultat erhöllos sålunda
med membraner af ferrocyannickel eller ferrocyankoppar, framställda
medelst resp. nickel- eller kopparsulfat och gult blodlutsalt. I stor skala
möter dock framställandet af hållbara dylika membraner, äfven för så
låga osmatiska tryck som vid de små radiumsaltmängderna ifrågakommer,
åtskilliga svårigheter. Luften måste absolut fullständigt utdrifvas ur
cylinderporerna, innan man kan skrida till membranernas anbringande
ete. ete.
En god utgångspunkt för utfinnandet af ett enklare, mera praktiskt
system gaf följande rön. Lägges en vanlig parafTinkula i radioaktivt
(radiumemanationshaltigt) vatten under någon tid och sedan upptages,
fullständigt aftvättas och af skäl as på ytan samt därpå placeras uti inaktivt
* Jfr Tekn. Tidskr, afd. för kemi och bergsv. 1913, 31.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
