Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
rörande såväl dessa bakteriers närmare natur och egenskaper, som deras
användning i det praktiska jordbrukets tjänst. Sålunda har Zipfel
offentliggjort en omsorgsfull studie öfver dessa organismers allmänna
egenskaper, hvarvid han i allmänhet kunnat konstatera riktigheten af förut
kända undersökningar. I likhet med Harrison och Burloiv har han
funnit att dessa bakterier äro i besittning af en kraftig
rörelseförmåga, genom öfver hela bakteriecellen spridda cilier eller svingtrådar.
De s. k. bakteroiderna, d. v. s. de ofta Y-formigt förgrenade
bakteriecellerna i rotknölarnas inre, utgöra inga degenerationsformer, utan äro
att betrakta såsom själfständiga, lifskraftiga växtformer. Beträffande
artfrågan, så har Zipfel genom agglutinationsförsök funnit, att det hos olika
leguminoser verkligen skulle förefinnas olika arter af knölbakterier, en
åsikt, som redan förut företrädts af Hiltner> men som äfven från många
håll bestridits. Äfven under antagandet att man har att göra med skilda
arter, så är det dock säkert, att dessa äro sinsemellan mer eller mindre
nära besläktade. Intressant och af stor praktisk betydelse är det
förhållandet, att dessa bakterier visat sig vara mycket motståndskraftiga mot
uttorkning. Sålunda hafva Edwards och JBarlow funnit att rotknölar af
leguminoser, som förvarats pressade i herbarium under 21/2 år, ännu
innehöllo lefvande Sae. radicicola, och själf har jag funnit att
renkulturer af lupin- och luzernbakterier kunnat hålla sig vid oförändrad
lifskraft i mer än 3/± års tid i jord, som fått fullständigt uttorka.
Den misstro, som de första, oftast misslyckade försöken med det s. k.
ni traginet omkring år 1900 framkallade hos jordbrukarne mot dylika
ympningar, har under de senaste åren lyckligtvis börjat alltmer försvinna,
sedan nu verkligt goda och verksamma kulturer börjat föras i handeln.
Dylika kulturer framställas af Hiltner i München (dock blott för bayerska
landtbrukare) och af Simon i Dresden. Särskildt den senares kulturer,
som gå under namn af »Azotogen», hafva visat sig vara mycket
verksamma. Simon är den förste, som tillämpat den principen att låta
bakterierna växa i steriliserad jord såsom näringssubstrat, i stället för att
försända dem i form af gelatin- eller agarkulturer eller uppslammade i
olika näringslösningar. Härigenom uppnås otvifvelaktigt den fördelen att
bakterierna redan i förväg äro anpassade för lifvet i jorden. Under år
1908—1911 har direktör Hj. v. Feilitzen utfört en hel del försök på
mossjord med olika preparat af baljväxtbakterier, jämförda med
jordympning. Sålunda hafva försök gjorts med Bottomleys »Nitrobacterine»,
Kuhns »Nitragin» och Simons »Azotogen», med blå lupiner som
försöks-växt. De bästa resultaten erhöllos med ympjord; därnäst kom
»Azotogen», medan det KilhnsTca nitraginet endast gaf obetydlig eller ingen
skördeökning, jämfördt med de oympade parcellerna och »Nitrobacterine»
visade sig fullkomligt overksamt, hvilket för öfrigt ej kunde förvåna, då
detta senare preparat vid af mig företagen bakteriologisk undersökning
visade sig icke innehålla lefvande baljväxtbakterier. Det KühnsJca
nitraginet innehöll däremot Bac. radicicola, hvarför anledningen till det
dåliga resultatet med detta preparat torde vara att söka på annat håll.
I själfva verket hade Hiltner och Tacke redan år 1907 funnit att
det vanliga sättet att inympa bakterierna på utsädet ej medförde några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
