Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
kohesionsegenskaper. Dessa för den praktiska användningen så viktiga
mekaniska egenskaper äga bestånd inom ett ganska litet
temperaturområde, nämligen mellan c:a 4° C och 50° C. Under 4° C blir den allt
mer spröd och läderartad. Öfver 50° C mjuknar den och blir vid högre
temperatur klibbig samt smälter.
Denna temperaturobeständighet såväl som råkautschukens ringa
motståndskraft mot luftoxidation upphäfves i afsevärd grad genom
vulkani-sationsprocessen. Kautschuksubstansen kan nämligen binda svafvel eller
svafvelklorur i växlande mängder, hvarvid uppstå föreningar motsvarande
formlerna (C10H16)10S2 till(C10Hi6S2)10 och (C10H16)10S2Cl2till C10H16S2C12)10.
Vulkaniseringen med svafvel benämnes varmvulkanisation och upptäcktes
1839 af Charles Goodyear. Vid denna inblandas i kautschukmassan
från 4 % upp till 50 % svafvel och upphettas sedan i autoklav eller
vulkaniseringspress. Lägre svafveltillsats ger mjukt gummi, högre s. k.
ebonit.
Kallvullkanisationen, upptäckt af Alexander Parkes 1846, är endast
användbar för kautschukföremål med tunt gods. Den utföres så att
föremålen neddoppas l1/2—3 minuter i en lösning af 2—5 %
klorsvaf-vel i kolsvafla. Sedan torkas hastigt vid 25° C i torr luftström.
Kautchuksubstansen karaktäriseras således genom olöslighet i vissa
lösningsmedel, svällbarhet och löslighet i kolväten(t. ex. bensol, bensin),
genom elasticitet och framför allt genom dess vulkaniser barhet. Härtill
kommer en del, genom sista tidens forskning inom kautschukkemien
utarbetade, analytiska, kemiska metoder för identifiering af verklig
renkautschuk.
Elementaranalys af kautschuk ger en sammansättning, som motsvarar
den empriiska formeln (C10H16)X Försök att genom
molkylarviktsbe-stämning på kryoskopisk väg utröna molekylarstorleken har lika litet som
vid andra organiska kolloider gifvit tillförlitligt resultat. Dessa
undersökningar antyda emellertid, att molekylarvikten är mycket stor, och att
olika kautschukarter innehålla substanser, som äro olika
polymeriserings-produkter af det enklast byggda kolvätet C5H8, isopren.
Gladstone och Hibbert upptäckte 1888 en bromeringsprodukt af
kautschuk, nämligen kautschuktetrabromid (C10H16Br4)x. Bromiden erhålles
emellertid ej säkert i ren form> och kan ej spaltas i
sönderdelningsprodukter, som ge ledning för ett inträngande i problemet om
kautschukmolekylens byggnad.
Detsamma gäller tvenne af Harries 1902 upptäckta derivat,
nitrosi-terna (010H16N2O3)x och (C10H15N3O7), hvilka äro amorfa, ej
kristalliser-bara ämnen.
Harries, som inom kautschukkemien nedlagdt ett betydande arbete,
har lyckats att framställa additionsprodukter af kautschuk med ozon,
benämnda ozonider, hvilka med vatten ge sönderdelningsprodukter af
känd byggnad. Med tillhjälp af kautschukozoniderna har man vunnit
ingående kännedom om kautschukmolekylernas struktur. 1904 erhöll
Harries genom att behandla kautschuk i lösning med ren ozon en
kri-stalliserbar förening, kautschukdiozonid (C10H16O6)n> som lätt erhölls ren
och af konstant sammansättning. Vid dess behandling med varmt vat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
