Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Willstätters forskningar öfver klorofyll- och
blodfärgämnet.
Ref. af H. von Euler.
Att en biokemiskt så viktig substans som klorofyll tidigt väckt såväl
biologernas som kemisternas uppmärksamhet är helt naturligt, och
faktiskt ligger klorofyllforskningens början redan en lång tid tillbaka.
Emellertid erbjöd denna, den viktigaste af alla ännu outredda
substansgrupper, i experimentellt afseende stora och egendomliga svårigheter, och vår
kännedom om bladens gröna färgämne var till för kort tid sedan så
ofullständig, att ej ens den kvalitativa sammansättningen var säkerställd.
Framstegen på detta område togos endast långsamt, och här som på många
andra områden var det åt en man förbehållet att bringa sammanhang,
ordning och klarhet, där förut endast strödda observationer förefunnos.
Denne man är Richard Willstätter, redan förut bekant genom sina
betydelsefulla arbeten inom alkaloidkemien och utan tvifvel en af vår tids
allra främsta kemister.
Den kemiska klorofyllforskningen inleddes af Berzelius, som 1838
försökte att isolera bladens gröna färgämne. Han behandlade bladens
alkoholiska extrakt dels med koncentrerad saltsyra dels med alkali, ovetande,
att dessa medel spjälka klorofyllet, och han erhöll därför endast
sönderdelningsprodukter. Detta Berzelii förfarande har enligt Willstätters
mening haft ett starkt inflytande på de senare forskarnas arbetsmetoder,
hvilka äfvenledes försökte att isolera färgämnet med saltsyra eller alkali.
Redan år 1851 uppställde den franske kemisten Verdeil hypotesen,
att en nära släktskap råder mellan blodets och bladens färgämne.
Enligt denna forskare skall klorofyllet liksom blodfärgämnet innehålla
betydande mängder järn, och denna klorofyllets järnhalt antogs ännu så
sent som 1891 af Schunck. Bland de följande årtiondenas
undersökningar må här endast nämnas Hoppe-Seylers, Schuncks och
Marchlews-kis. Publikationerna voro under det förra seklets årtionden talrika, men
ett enda bland de resultat som vunnits i dessa arbeten är bestående:
insikten om en visst släktskap mellan hämin och klorofyll. Emellertid
är denna släktskap mindre nära än som allmänt antagits och har enligt
Willstätter1 till sin betydelse öfverskat täts.
Först Hoppe-Seyler hade 1879 vid sina försök att isolera klorofyll
undvikit användningen af kemiska reagenser, i det han extraherade färskt
gräs med kokande alkohol. Ur extraktet vanns efter olika
separations-och reningsoperationer ett kristalliniskt preparat af olivgrön färg, kalladt
Morofyllan Detta preparat var emellertid ej klorofyll ens i orent
tillstånd, och innehöll öfver hufvud taget icke det oförändrade färgämnet,
utan fastmer en spjälkningsprodukt, uppkommen genom inverkan af
ex-traktets växtsyror under inflytandet af den alkoholiska lösningens
uppvärmning.
1 Se Willstätter och Stoll, Untersuchungen über Chlorophyll. Berlin 1913,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
