Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Den viktigaste observationen, som Hoppe-Seyler gjorde, var att
kloro-fyllan vid behandling med alkali vid hög temperatur öfvergår till ett
purpurrödt färgämne kalladt dikromatinsyra. Med syror bildades ur denna
labila substans ett derivat, som i optiskt afseende påminde om
hämato-porfyrin, som han erhållit ur hämin med koncentrerad svafvelsyra; detta
klorofyllderivat erhöll namnet fylloporfyrin. (Se den schematiska
öfversikten sidan 105.)
Porfyrin ur klorofyll och hämin visade sig vara hvarandra tämligen
lika, men ingalunda identiska. En tid sedan den framstående polske
kemisten Nencki hade framställt hämopyrrol ur hämin, observerade denne
tillsammans med L. MarchlewsJci, att samma hämopyrrol uppstår äfven
ur klorofyllderivat. Det framgick således att samma eller mycket nära
besläktade byggstenar ingå i hämin och i klorofyll. Som Willstätter
senare visat, är hämopyrrol emellertid ingen enhetlig substans, utan
består af en blandning af pyrrolhomologer.
För klorofyllforskningen viktiga optiska undersökningar gjordes dels af
den berömde fysikern StoJces, dels af de ryska botanisterna Borodin och
Monteverde. Den senare observerade klorofyllkristaller, som af honom
isolerades och karakteriserades spektroskopiskt.
Detta väsentliga framsteg blef emellertid obeaktadt, tills Willstätter
och Benz lyckades 1907 att genom sina i stor skala utförda arbeten
åter isolera klorofyllkristaller.
När Willstätter började sina undersökningar förefanns således ingen
metod för renframställningen af utgångsmaterialet, och som redan nämnts,
var det ännu osäkert, hvilka grundämnen ingå i klorofyllets molekyl.
Att åsyfta isoleringen af färgämnet själft föreföll till att börja med
utsiktslöst dels på grund af ämnets föränderlighet, dels på grund af dess
kemiska indifferens och dess lättlöslighet, som försvårar dess separation
från många åtföljande, färglösa och gula substanser.
Willstätter och hans medarbetare hafva, innan de undersökt
klorofyllet själft, härledt dess konstitution ur studiet af dess derivat, som
bildas vid reaktionerna med syror och alkalier.
Låter man alkalihydrat inverka på klorofyll, så förvandlas detta i ett
salt af grön färg. Ur det neutrala klorofyllet har således uppstått en
syra, som bildar vattenlösliga salter. Ur detta länge bekanta faktum
drog nu Willstätter den slutsatsen, att alkaliernas inverkan på klorofyll
utgör en fört vål ning och att Mor of yllet således måste vara en substans
af esterartad karaktär.
De vid förtvålningen bildade gröna produkterna kallade Willstätter
Morofylliner. Dessa klorofyllgröna karbonsyror äro visserligen mycket
labila, men kunde ändå ur den blandning af produkter, som uppstår vid
förtvålningen, framställas i någorlunda ren form. De visade sig vid
analysen vara magnesiaföreningar, i hvilka magnesium är komplext bundet,
således icke förekommer i ioniserbart tillstånd såsom i
magnesiumsalter, utan så fast att de vanliga ionreaktionerna ej uppträda. Det
visade sig snart att magnesiumatomen ej kan aflägsnas ur dessa klorofylliner
ens vid tämligen intensiv alkalibehandling, under det att därvid
afspjäl-kas tre karboxylgrupper i form af C02. De ämnen, som därvid uppstå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
