Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
dagen har det säkerligen icke. Den kemiska industrien »håller sig ej
framme», den har ingen opinion för sig, i motsats till järnhandteringen,
som allmänheten tror vara medelpunkten och det förnämsta i vårt
industriella fabrikslif och dess ekonomi. Den låter ständigt tala om sig,
tack vare tradition och organisation. Vi ha under hösten, senast i går
och i dag, sett uttalanden och yrkanden i pressen om att staten skulle
ingripa för att skaffa järntillverkningen lättare åtkomst till och billigare
pris på träkol. Godt och väl i och för sig, om så kan ske, men hvem
har sett något dylikt beträffande bränsle för den kemiska industrien, för
hvilken detta är en af de större utgiftsposterna? Den har ingen
organisation och gör sig icke hörd, man tror därför, att det är en industri
utan större betydelse.
Vår järntillverknings exportöfverskott var 25.3 mill. kr. år 1912,
hvarifrån får dragas importeradt bränsle därför med c:a 11.1 mill. kr. (incl.
införda träkol), alltså netto c:a 14.2 mill. kr., eller ungefär en tredjedel
af den kemiska industriens. Af järn- och stålvaror hade vi ett
bruttoexportöfverskott af c:a 21 mill. kr., således c:a hälften af den kemiska
industriens netto-exportöfverskott. Hela den stora gruppen »fartyg,
fordon, maskiner, instrument och ur» ger oss ett bruttoexportöfverskott af
c:a 14.7 mill. kr. eller c:a en tredjedel af den kemiska industriens netto.
I allmänhet är resultatet af vår järnindustri knappast lysande. De
flesta mekaniska verkstäderna torde icke rosa marknaden. Undantagen
för monopoliserade och patentskyddade industrier äro kända. Den
kemiska industrien här så väl som i andra länder torde reda sig bra samt
därför förtjäna uppmuntran och ej motarbete. Ännu finnes mycket att
påbörja här i landet inom detta område. Endast af sådana kemikalier,
hvaraf importen år 1912 öfversteg 100,000 för hvarje sort och som
hittills ej tillverkats hos oss, ha vi ett behof för öfver 5 mill. kr. pr år,
hvaraf en del numera i utlandet framställes genom elektolys, såsom
natron, kali och klorkalk m. fl. Införselbeloppet för detta öfversteg 3 mill.
kr. Utvecklingsmöjligheterna äro mycket betydande.
Härmed äro vi omigen inne på vattenfallsfrågan. Med en för
industrien, alltså äfven för staten och privata, god lösning af densamma, så
att vattenkraftens utnyttjande på bästa sätt befrämjades i stället för att
hämmas, skulle den elektrokemiska och elektrotermiska industrien
göra betydande landvinningar, i synnerhet i Norrland. Vattenfallen där
kunna, som vi veta, på grund af belägenhet och gles befolkning, äfven
om kommunikationer funnes, icke finna användning i stor skala för
annat ändamål. Det är en vacker tanke att kolonisera Norrland genom
jordbruk, egna hem o. s. v., men den är svår och långsam att
förverkliga. Det är industrien, som skall kvarhålla och draga folk dit. Jag
har vid ett föregående tillfälle omnämnt att Alby municipalsamhälle,
sedan därvarande vattenfall tagits i bruk för elektrokemisk industri, från
intet vuxit till c:a 1,700 personer och att det närbelägna Johannisberg
efter montering af därvarande vattenkraft håller på att samla folk.
Gellivare kyrkostad, Malmberget och Kiruna hade vid 1913 års början
tillsammans 12,778 personer, tack vare industrien där. Förut var där öde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
