Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
mark. Nu har säkert befolkningssiffran stigit, och Porjusanläggningen
kommer att öka den ytterligare. Denna befolkning hade antagligen
annars nu varit i Amerika. Skall Norrland koloniseras, torde det i
hufvudsak få ske genom industri och vattenfallens tillgodogörande, sedan
komma nog jordbruk och boskapsskötsel i släptåg. Den för en vecka
sedan aflidne stormannen professor Gustav Sundbärg säger i slutorden
till sin emigrationsutredning: »Det gifves ingen kungsväg till
emigrationens undertryckanda — inga underkurer och inga universalmedel. Icke
ens egnahemsrörelsen räcker på långt när till, om den skall verka
ensam. Hvad som behöfves är en allmän ekonomisk uppryckning hos
vårt folk». Vidare säger han, att »det viktigaste botemedlet mot
emigrationen är, att vi för framtiden icke blifva efter hvarken i fråga om
ekonomisk företagsamhet eller i fråga om samhälleliga reformer». Vi
ha redan allför länge »blifvit efter» i fråga om vattenfallen. Den
»samhälleliga reform», som ligger i en human och liberal vattenlagstiftning,
är ej den minsta, och den komme säkerligen att befordra »ekonomisk
företagsamhet», i hvilket antagande icke ligger någon öfverskattning af
vattenfallens betydelse och värde, sådan den emellanåt kommit till
synes,, äfven från statsmakternas sida (exempelvis genom det orimliga pris,
som staten betalade för fallen i Motala ström). När Norrland en gång
behöfver försvaras, sker detta bäst med infödingar, som äro vana vid
klimat och terräng, ett ytterligare skäl för att icke genom oklok eller
bristande lagstiftning förhindra kolonisation af denna på slumrande
naturvärden mycket rika provins. Oförsvarligheten af vår
vattenfallslagstiftnings fördröjande och platens trakasseri i allmänhet mot de »hvita
kolens» tillgodogörande framstår sålunda ännu tydligare. Vi böra därföre
icke låta oss nöja, förr än den saken blir ordnad.
Men liknöjdheten för våra näringar, för att icke säga fientligheten mot
dem, i riksdagen är stor. Det har förut påvisats, att vid den
gemensamma omröstningen vid 1913 års riksdag angående förändrad tullsats
för en så viktig industrigren som lädertili verkningen 69 ledamöter voro
frånvarande. Den scioptikonbild, här nu visas, är från riksdagens
sammanträde den 4 sistlidne september, då frågan om det förlängda
mora-toriet afgjordes i andra kammaren af 27 herrar, utom talmannen. 200
stycken voro frånvarande. I första kammaren var knappt ett tjog
tillstädes, således c:a 130 borta, summan 330 = 87% frånvarande och c:a =
13 % närvarande. Hvad kan man vänta af en s. k. ansvarskänsla, som
tager sig sådana uttryck.
Nu för tiden äro organisation och sammanslutning nödvändiga för
framgång; den dagliga erfarenheten bekräftar detta. Vår äldsta industri
har sin sammanhållande och befordrande kraft, järnkontoret, som redan
med ingången af år 1748 började sin verksamhet. Dess lyckosamma
arbete för den svenska järnhandteringen är känd. Dess fonder uppgå
till c:a 7 mill. kr. Med en god organisation och ett sådant kapital kan
något uträttas. Den kemiska industrien med sitt betydligt större
tillverkningsvärde än järnhandteringen skulle så småningom kunna inrätta
åt sig något d}dikt på i hufvudsak samma grunder. Ändamålet med
mitt anförande i afton har varit att visa att den kemiska industrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
