Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
ningarna resultatet, att l »atomprocent* II medför en procentisk
höjning af motståndet hos I af 4,1 %.
Nu förekommer stundom i verkligheten så ringa förhöjning, men i
allmänhet är den vida större; så höjer l atomprocent främmande substans
järnets ledningsmotstånd med ungefär 79 %.
Modellen ger b)ött 1/2Q-del häraf, och är därför tydligen
otillfredsställande: effekten är för ringa.
Inverkan af hvarje kontaktfel skulle blifva förstorad, om man kunde
ha någon grund för antagandet, att ledningen endast skedde i den
egentliga strömriktningen. Ett enda kontaktfel skulle då (i maximum) kunna
»bringa ur funktion» en hel rad atomer. Äfven med dylikt, föga
plau-sibelt antagande förblir effekten emellertid för liten, ty förutsatt att vi
hade 100 kvadratiskt ordnade atomer, kommer motståndet ej att höjas
med mera än 11 %\ om en hel rad bringas ur funktion.
Största svagheten hos modellen är kanske att den ligger i ett plan,
d. v. s. har två och ej tre dimensioner. Tänkom oss en kub med 1000
atomer regelbundet ordnade i rader, l atomprocent motsvarar då 10
stycken atomer. Vore det nu rimligt att antaga, att hvarje främmande
atom af någon anledning väsentligt nedsätter ledningsförmågan i ett helt
(atomen innehållande) plan, är det uppenbart, att dessa 10 främmande
atomer, alltså en enda atomprocent, skulle räcka till att öka motståndet
med ofantligt stora belopp, t. o. m. öfverskridande anförda 79 %.
Frågan blir alltså^ huruvida några plausibla skäl kunna anföras, för
att en främmande atorn skulle kunna påverka ett helt plan, eller nät,
af atomer.
Förståelig skulle en dylik »främlingsverkan» blifva, om man t. ex.
hade anledning antaga, att atomsvängningarna i en kristall i normala
eller i bestämda fall ske synkront, i bestämd takt; närvaron af en enda
främmande atom, af annan massa och därför annat svängningstal, d v. s.
som ej ginge i takt med de öfriga, skulle då verka som ett väsentligt
impediment.
Ett visst allmänt stöd för dylika betraktelser kan sägas ligga redan i
den djupgående betydelse, som den moderna fysiken tillägger de fasta
kropparnas atoms vängningstal (v).
Och särskildt har svängningstalets nära samband med
elektricitetsled-ningen i grundämnena ju i det föregående kunnat uppvisas, tack vare
en på kontaktföreställningen byggd modell, enligt hvilken den atomära
ledningsförmågan är proportionell med svängningstalet. Äfven här låg
det synnerligen nära att förutsätta synkona svängningar hos atomerna.
Ett och annat skulle kunna sägas till belysning af denna fråga. Här
skall dock endast behandlas en punkt, det viktiga sambandet mellan
elektriskt ledningsmotstånd och mekanisk hårdhet.
Vi veta, att hårdhetens ökning på grund af löst främmande ämne är
fullt ut lika stor som ledningsmotståndets. Som exempel kan anföras,
att l % kol ökar Brinell-hårdheten för järn ungefär från 80 till 700l
under det samma mängd ökar ledningsmotståndet från omkr. 8 till 34.
1 C. Benedicks, Recherches physiques et physico-chimiques sur Vader au carbone.
Uppsala 1904, p. 96; Jernk. Ann. 61, s. 98, 1906.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
