Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom dessa sina undersökningar har det således lyckats W. att på
ett i högsta grad förtjänstfullt sätt uppklara och systematisera
antho-cyanens kemi. Genom dem har han visat sig vara en af vår tids allra
största kemister, och i synnerligen hög grad förtjänt af det Nobelpris,
som Svenska Vetenskapsakademien tilldelat honom.
Vätejonkoncentrationens betydelse vid enzymreak-
tionér.
Af K. G. Dernby.
Sedan länge har det varit bekant, att reaktionshastigheten vid
enzy-matiska spjälkningar i hög grad är beroende på temperaturen. För de
flesta kända enzymer tilltager hastigheten med stigande temperatur, tills
den vid ungefär 40° når ett maximum, hvarefter den så småningom
aftager och vid ungefär 60° blir 0.
Men äfven andra faktorer ha inflytande på reaktionshastigheten, och
isynnerhet har man funnit, att alkalier och syror verka hämmande eller
»aktiverande» på det ena eller andra enzymet. Sålunda verka invertas
och pepsin kraftigast i svagt sur lösning, trypsin och erepsin däremot
i svagt alkalisk. Verkningsoptimum har man vanligen angifvit i %
eller normalitet tillsatt syra respektive alkali. F. ö. förefaller det, som
om man mera ansett det som ett kuriosum, att ett enzym verkar i sur
lösning och ett annat i alkalisk, än af någon större teoretisk betydelse.
Magsaftens pepsin angifves sålunda att verka kraftigast, om
försöks-vätskan är 0,1 normal med afseende på saltsyra. Men å priori inses, att
detta icke kan vara ett absolut mått på surhetsgraden. Genom
Arrhenius dissociationsteori veta vi, att den icke bestämmes af syrans
totalkoncentration utan af dess förmåga att afspjälka vätejoner. Och 0,1
normal saltsyra är endast dissocierad till 92%. Dessutom får i detta fall
en annan sak tagas med i räkningen. Sättes t. ex. saltsyra till
natriumacetat eller något annat salt af en svag syra, så »aftrubbas»
surhetsgraden, d. v. s. det mesta af saltsyran förenar sig med natriumjonerna,
och det återstår endast en ringa del fri, dissocierad saltsyra och nästan
odissocierad ättiksyra, ett förhållande väl bekant från analysen. Och det
går på samma vis, orn man i stället har hvilken svag elektrolyt som
helst, och som sådana kan man ju betrakta aminosyror och deras
kondensationsprodukter, peptoner och ägghviteämnen. Vid
pepsinspjälknin-gen finnas ju en mängd ägghviteämnen i lösning, och tages deras
syre-bindningsförmåga i betraktande, förstås att den verkliga surhetsgraden
är långt mindre än den, som normaliteten angifver.
Den, som: verkat banbrytande på detta område är professor S. P. L.
Sörensen vid Carlsberg-laboratoriet i Köpenhamn, och i sitt arbete
»Enzymstudier II» (se nedan) har han brutit nya vägar för en riktigare
uppfattning af enzymernas byggnad och verksamhet, nämligen den, att man kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
