Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Det genomskinliga kvartsglaset är särdeles skört, så att kvartsbitarna
aldrig böra uttagas ur kolfven, utan lösningen af innehållet sker medelst
vatten under kolfvens uppvärmning på vattenbad, hvarpå det grumliga
innehållet försiktigt afhälles. Detta, som har vstarkt sur reaktion filtreras,
hvarefter neutraliseras med soda, dock så, att lösningen fortfarande är
sur. Efter erforderlig koncentration tillsättes en klar thiacetsyrelösning
och uppvärmes cirka 5 min., hvarpå det hela får stå omkring 12 t.
Den därvid erhållna fällningen frånfiltreras nu, hvarpå svafvelarseniken
löses från filtret med varm 10 % ammoniak. Denna lösning afdunstas
i en liten porslinsskål till torrhet, hvarpå återstoden oxideras med l ccm
konc. salpetersyra, som likaledes afdunstas i vattenbad till torrhet. Den
på så sätt erhållna arseniksyran kan nu bestämmas enligt kända metoder.
I förut nämnda arbete har jag redogjort för de undersökningar rörande
arsenik i urin, som här i landet förut blifvit utförda. Därvid kunde
dels fastställas, att den arsenik, som till äfventyrs fanns såsom
etylkako-dylföreningar däri, härrörande från arseniks vampars verksamhet, alldeles
undgick analytikern, dels att all eller en del af den funna arseniken
kunde härröra från reagenserna, särskildt saltsyran. Vid detta försök var
urinen före utfällningen med svafvelväte antingen oxiderad med
salpetersyra eller permanganat eller den afdunstade urinen destillerad med
koksalt, svafvelsyra och ferrosulfat. Jag har utfört några kontrollförsök
häröfver. Vid hvarje försök var l mg As såsom arseniksyra tillsatt urinen,
som togs i en mängd af l liter. Då urinen oxiderats med salpetersyra,
utdrefs denna först med ren svafvelsyra till lika molekultal. I intet fall
erhöll jag åter mer än 0,1 mg As eller cirka 10 % af den tillsatta
mängden. Detta torde bero på en benägenhet hos svafvelarsenik att
vid närvaro af de organiska ämnena delvis öfvergå i kolloidalform, som
följaktligen ej kan frånfiltreras. Nödvändigheten att först förstöra de
organiska ämnena torde af det sagda framgå.
Enligt min föregående uppsats rörande bestämning af arsenik i urin,
hade jag funnit i 2 1. däraf från O, o 3 mg till mindre än 0,01 mg. Den
förra härrörde från en storväxt, kraftig person med hufvudsakligen
vegetabilisk näring, den senare från en »arseniksjuk» i gamla riksdagshuset.
Härvid användes Marsh’s metod med bly katod efter föregående reduktion
af arseniksyran med svavelsyrlighet. Dessa torde hittills vara de enda
föreliggande kvantitativa bestämningar af arsenik i urin. Då jag vid
ett flertal dylika bestämningar alltid funnit arsenik i både urin och svett,
synes detta bestämdt tala för, att arsenik är en normal beståndsdel i
dessa sekreter. För att lämna ett bidrag till kännedomen om den mängd
arsenik, som kan sägas normalt finnas i urin, och för att därvid vara
säker på, att den använda urinen ej fått tillskott af arsenikhaltiga
medi-kamenter, använde jag till försöken uteslutande sådan från mig själf,
som aldrig intagit arsenik i någon form och aldrig lidit af
»arseniksjuka». Våningen, som jag bebor, är solig och torr och så arsenikfri
som en sådan kan erhållas.
Till hvarje försök användes 8 1. urin. Arseniken utreducerades
slutligen medelst förut beskrifna soda-pottaskemetod. Af två försök erhöllos
i det första O,o 4 mg As, i det andra O, l o mg As. Per liter räknadt var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
