Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
fall har man med säkerhet kunnat påvisa förekomsten af mindre
mängder elektricitet än elementarladdningen. Vissa experimentatorer, i första
rummet Ehrenhaft och hans lärjungar, hafva visserligen trott sig kunna
visa, att elektriciteten kan uppträda i »subelektroner», d. v. s. i mindre
mängder än en elektrisk elementarladdning, men riktigheten af deras
försök hava på goda grunder starkt betviflats. Nyligen har Millikan1 dels
utförligt belyst de vid nyssnämnda försök förekommande felkällorna, dels
anfört åtskilliga nya bevis för att en elektrisk elementarladdning verkligen
är den minsta möjliga elektricitetsmängd, som en kropp kan upptaga
eller afgifva.
Upptäckten af elektronerna blef för atomforskningen af epokgörande
betydelse. Elektronerna, som på olika sätt kunna afsöndras från
kroppar af hvilken kemisk beskaffenhet som helst, äro små partiklar, af
hvilka hvarje partikel är laddad med en negativ elementarladdning
och har en massa, som beräknats vara - af väteatomens. Katod-
-LoöU
strålarna och de från radioaktiva ämnen utsända /9- strålarna utgöras
sålunda af elektroner, som utslungas med en hastighet, som kan vara
varierande, men i allmänhet är mycket stor och i många fall närmar
sig ljusets hastighet. Starka skäl tala för att elektronernas massa är helt
och hållet skenbar. Enligt de lagar, som gälla för de elektromagnetiska
företeelserna, måste nämligen en i rörelse befintlig elektriskt laddad
partikel förhålla sig som om dess massa vore större än om partikeln vore
oladdad. Denna skenbara tillväxt i massa beror därpå, att en laddad
partikel, som befinner sig i rörelse, verkar på samma sätt som en
elektrisk ström och sålunda i sin omgifning uppväcker ett magnetiskt fält,
för hvilket ändamål en viss mängd energi tages i anspråk. Denna
energimängd ( Am) kan för en partikel, som har formen af en kula, uttryckas genorn
1 T^Z _-2
formeln Am = — * - - — - där E är laddningens storlek, a kulans radie
3 a
och v dess hastighet. Om till denna energimängd lägges kulans kinetiska
energi (Ak ), som, då massan antages vara M, är Ak = – , finner man sum-
Lt
man (A) af dessa energimängder vara:
A = Am+ Ak =
hvaraf framgår, att den laddade kulan förhåller sig som om dess massa
ökats med beloppet
Huru stor del sistnämnda massa, den s. k. elektromagnetiska massan,
utgör af elektronens hela massa, kan icke med^säkerhet bestämmas,
emedan radiens storlek (a) icke är bekant. Såsom redan nämnts antar man
numera vanligen, att hela massan är af elektromagnetiskt ursprung och
att sålunda ingenting skulle återstå af elektronen, om man beröfvade
Millikan: Ann. der Ph. 50 (1916) s. 729.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
