Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
kan uppgå ända till 90° från den ursprungliga rörelseriktningen. Med
tillhjälp af sannolikhetskalkylen har Rutherford visat, att en så stor
devia-tion icke kan uppkomma genom successiv inverkan af de elektriska fälten
hos flere atomer utan måste anses förorsakad af a-strålens passage
genom en enda atom. Man måste då antaga, att atomens positva
laddning, i stället för att enligt den Thomsonska atommodellen vara
likformigt fördelad i en sfär af atomens storlek, måste vara koncentrerad inom
ett mycket mindre område, ty endast genom ett sådant antagande kan
man förklara tillvaron af ett så starkt elektriskt fält, som den ofvan nämnda
stora deviationen af a-partiklarna fordrar.
Rutherford1 har med stöd af det nyss anförda utarbetat en ny
atommodell, som väsentligt skiljer sig från den Thomsonska. Den positiva
elektriciteten antages här vara koncentrerad inom en sfär, som bildar
atomens kärna, den s. k. nucleus och omkring densamma antagas de
negativa elektronerna kretsa i cirkelformiga banor. Det hela skulle
således kunna anses vara ett planetsystem i miniatyr, där solen
motsvaras af nucleus, en tanke som redan tidigare uttalats af Nagaolca*. Med
tillhjälp af bestämningarna angående a-partiklarnas deviation kunde
Rutherford beräkna, att deri positiva laddningen hos nucleus borde vara
ungefär halfva atomvikten gånger elementarladdningen, och med tillhjälp af
bestämningarna angående samma partiklars spridning, då de passera ett
tunnt guldblad kunde radien hos guldatomens nucleus uppskattas till högst
3,4 . 10" cm. Rutherford antar vidare som sannolikt, att väteatomens
nucleus är den så länge men förgäfves efterforskade positiva elektronen..
Beträffande a- och ^-partiklarna har Rutherford visat, att de måste
anses härstamma från atomens nucleus, emedan partiklarna icke skulle
kunna få så stora initialhastigheter, om de utslungades från någon del
af atomen, som befinner sig på radiens afstånd från centrum. Då
/9-par-tiklarna äro negativa elektroner, måste man således antaga, att
åtminstone hos de ämnen, som kunna utsända /?-strålar, nucleus jämte
positiva jämväl innehåller negativa elektroner. Nucleus måste praktiskt
taget anses innehålla atomens hela massa, emedan såsom förut påpekats
de negativa elektronernas massa är försvinnande liten i jämförelse med
hela atomens. Den Rutherfordska atommodellen har ytterligare
utarbetats af Bohr j som gjort synnerligen intressanta beräkningar rörande
densamma, till hvilka beräkningar jag längre fram återkommer.
III. Nicholsons teori angående grundämnenas evolution.
På grundvalen af sina omfattande forskningar angående stjärnornas
och nebulosornas spektra3 har Nicholson* uppställt en mycket
uppmärksammad teori för förklaring af grundämnenas uppkomstsätt och
inre byggnad. Nicholson utgår från, att atomen är konstruerad enligt
den Rutherfordska modellen, men antar att elektronerna endast röra sig
:{ Rutherford: Phil. Måg. 21 (1911) s. 669.
2 Nagaoka: Phil. Mag. 7 (1904) s. 445.
3 Publicerade i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society (1911—1915.)
4 Nicholson: Phil. Måg. 22 (1911) s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
