Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o o
4. Med undantag aj väteatomen hunna elementar atomerna visa
växlande valens.
5. »Bindning» mellan två atomer kommer till stånd därigenom,
ätten eller flera valensenheter hos den ena atomen mätta ett motsvarande
antal hos den andra. Hvarje »bindning» motsvarar sålunda en
minskning af de båda atomernas valenssumma med 2n, hvarvid bindningen
säges vara enkel, om n är = 1; dubbel, om n är = 2 o. s. v.
För bedömande af den klassiska valenslärans värde, dess förtjänster
och brister, är det lämpligast att taga i betraktande den kemiska
strukturläran, läran om det sätt, hvarpå atomerna anses vara kedjade vid
hvarandra i sammansatta ämnens molekyler. Strukturläran är nämligen
till så väsentlig del uppbyggd på den klassiska valensläran, att hvarje
ofullkomlighet hos den senare ovillkorligen måste afspegla sig i den förra.
Alldenstund strukturläran väsentligen utbildats inom den organiska
kemien och fortfarande här har sin största betydelse, vända vi oss först
till detta område. Det är härvid ej nödvändigt att gå till detaljer för
att visa, att strukturläran här i mycket hög grad fyller anspråken på
en vetenskaplig teori. Det torde vara nog att påpeka, att antalet af
de ämnen, hvilkas tillvaro och reaktioner kunnat tydas medelst
struktur-lärans formelspråk, angifves med ett sexsiffrigt tal. Ingen vetenskap
har att uppvisa en systematik, som ens tillnärmelsevis går upp mot den
organiska kemiens på strukturläran grundade, och aldrig annorstädes
har en på så förvånande enkla förutsättningar uppbyggd teori visat sig
kunna nöjaktigt afbilda ett stort och mångskiftande komplex af fenomen.
Särskildt beundransvärd är den smidighet, hvarmed strukturläran visat sig
kunna behärska det ständigt ökade antalet isomerifall af allt subtilare
natur, och detta, väl att märka, utan att någon omgestaltning af
valenslärans grundprinciper behöft ifrågakomma, utan blott en logiskt
konsekvent utveckling af dessa, särskildt genom att uppfatta valensenheterna
såsom ägande riktning i rummet.
Om å ena sidan valensbegreppet varit af största betydelse för den
organiskt-kemiska forskningen, hvars fundamentala ledprincip det i själfva
verket varit och fortfarande är, så har denna till gengäld genom att
fastställa betingelserna för uppträdande eller uteblifvande af vissa slag
af isomeri lämnat ett material af stort värde för valensforskningen, i
det att därigenom angifvits vissa villkor, som måste uppfyllas af hvarje
framtida valensteori. Här må i främsta rummet nämnas konstaterandet
af det faktum, att »optisk isomeri» blott uppträder, då fyra sinsemellan
olika atomer eller atomgrupper befinna sig i relation till (Ȋro bundna
vid») en kolatom, men att å andra sidan fyra parvis lika grupper ej
betinga vare sig optisk eller annan isomeri. Härur framgår med
nödvändighet, att fyra omkring en kolatom ordnade grupper ej kunna
befinna sig i ett plan. Vidare följer ur uppträdandet af ett visst slag af
isomeri (»geometrisk isomeri») vid vissa etylenderivat, men dess
uteblifvande vid motsvarande mättade föreningar ett valensvillkor, som på
den nuvarande valenslärans språk brukar uttryckas så, att tvenne vid
hvarandra enkelt bundna kolatomer äro fritt vrid bara kring den
gemensamma valensaxeln, men att denna fria vridbarhet upphäfves, då kolato-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
