Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
kommer man emellertid till det resultat, att de valensyttringar, som
uppträda mellan från hvarandra mera aflägsna atomer, måste vara af helt
annan effekt, än de mellan grannatomer verkande. I motsatt fall skulle
nämligen den faktiskt bestående öfverensstämmelsen mellan antalet
existerande och enligt den klassiska strukturläran möjliga isomerer
fullkomligt rubbas.
Ett försök att på grundval af valensenheternas delbarhet utarbeta en
modifierad strukturlära med därtill hörande formelsymboler har 1911 gjorts
af H. Kaufmann. Grundprinciperna i detta system samt dess viktigaste
termer äro följande. Från hvarje valensenhet utgår ett knippe af ett för
alla dylika enheter alltid lika antal valenslinier, hvilka alltid måste sluta
i en annan valensenhet, dock så, att det från en valensenhet utgående
knippet kan dela sig, så att valensliniernas andra ändpunkter komma
att befinna sig på flera olika atomer. I sistnämnda fall säges valensen
vara splittrad. Det af ett knippe valenslinier upptagna rummet kallas
valensfält. Ju bredare detta är (d. v. s. ju mera valenslinierna i fältets
midt aflägsna sig från hvarandra), desto större säges valensfältets spridning
vara. Valensfältets spridning representerar grafiskt bindningens fasthet
på så sätt, att denna är desto mindre, ju större spridningen är. I en
dubbelbindning sammansmälta samtliga valenslinier till ett enda fält,
hvars spridning är ett mått på dubbelbindningens additionsförmåga.
Genom tillämpning af dessa principer på föreningar med i detalj kända
egenskaper härleder Kaaffmann åtskilliga satser, af hvilka som exempel
må anföras följande : Ju starkare en atoms valens splittras (d. v. s. på
ju flera valensenheter de från densamma utgående valenslinierna fördelas),
desto lösare bunden är denna atom; vid stark splittring af valensen
inträder möjligheten af elektrolytisk dissociation. Kauffmann söker vidare
visa, att man i vissa fall måste skilja mellan potentiellt och effektivt
valenstal (»Zahl der Valenzen» och »Valenzbetätigung»); det senare kan
vara mindre än det förra. Så härleder han t. ex. satsen, att kväfveatomen
i ammoniumsalterna, fastän potentiellt 5-vard, blott träder i funktion
med 4 effektiva valenser, hvardera af värdet 5/é» hvarvid anionens
valensfält splittras på dessa kväfve val en ser, så att 1/4 af de från anionen
utgående valenslinierna slutar på hvar och en af dessa.
Kaufmanns valenslära befinner sig ännu i sitt första utvecklingsstadium,
och det får anses tvifvelaktigt, huruvida den kan systematiskt
genomföras. Less upphofsman har hittills hufvudsakligen — och onekligen
ej utan en viss framgång — användt den vid studiet af den invecklade
frågan om de organiska ämnenas färg och fluorescens. Fastän denna
valenslära arbetar med en tämligen vidlyftig apparat, synes man ej kunna
vänta kvantitativa resultat af densamma. Ett torde emellertid vara säkert:
som systematiseringsprincip kommer den aldrig att kunna ersätta den
klassiska valens- och strukturläran, hvilket f. ö. ej heller torde vara
Kaufmanns mening.
Forts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
