Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
äro positiva och lika många som gruppnumret. Kolatomen skulle sålunda
hafva lika många normal- som kontravalenser, hvilket skulle förklara
kolföreningarnas särställning.
Abeggs teori har bedömts mycket olika och har hittills ej visat sig
synnerligen fruktbärande. Särskildt hafva dess upphofsmans förhoppningar
att genom densamma skapa en grundval för systematik af de oorganiska
molekyiföreningarna» ej gått i uppfyllelse.
Den inom den organiska kemien utbildade klassiska strukturläran har
egentligen aldrig haft någon större betydelse för den oorganiska kemien.
Strängt taget har den kunnat något så när konsekvent tillämpas blott
på en enda klass af oorganiska föreningar — visserligen en mycket
omfattande och viktig sådan — nämligen amfidsyrorna och deras enkla
salter. Med undantag af dessa samt föreningarna af första ordningen har
således flertalet af den oorganiska kemiens mångskiftande ämnen kommit att
tillhöra »molekylföreningarnas» klass, hvilken sålunda sedan gammalt
haft sina flesta representanter bland de oorganiska ämnena. Visserligen
hafva försök ingalunda saknats att tillämpa den klassiska strukturlärans
principer på dessa oorganiska molekylföreningar — vi erinra särskildt om
Blomstrands teori, som på sin tid spelade en betydande roli — men
det ömkliga misslyckandet af alla dessa försök visar klart och tydligt, att
ett inträngande i dessa ämnens byggnad ej är möjligt utan en
genomgripande omgestaltning af strukturläran och dess grundval, valensbegreppet.
Den som med största framgången angripit detta problem, är Alfred
Werner, och han har sökt nå målet genom att först skapa en
systematik för de oorganiska molekyl föreningarna, hvilken i betydelse och följder
väl tål att jämställas med Kekulés teori för de aromatiska ämnena. Det
nya begrepp, hvarpå denna systematik uppbyggts, är begreppet
koordinationstal, hvilket sålunda framstår som ett supplement till det klassiska
valensbegreppet.
Koordinationstaiet angifver maximiantalet atomer, ioner eller neutrala
molekyler, som kunna lagra sig omkring en atom (»centralatomen»)
under bildning af ett själfständigt (såsom neutral molekyl eller ion)
verkande komplex. De koordinerade grupperna sägas vara bundna i
centralatomens »inre sfär», Det på detta sätt uppkomna komplexets
elektrovalens är - den algebraiska summan af cent alatomens och de
koordinerade gruppernas elektro valen ser, hvarvid koordinerade molekylers
valens narturligtvis sättes = 0. Om komplexets valens är = 0, kan
det uppträda som själfständig molekyl, är valensen > 0, fungerar
komplexet som kation eller anion och fordrar naturligtvis då för
komplettering till molekyl anlagring af ett antal anioner eller kationer, hvilka
sägas vara bundna i »yttre sfären». Koordinationstaiet, som i de flesta
fall har värdet 4 eller — ännu oftare — 6, och som synes vara så
godt som oberoende af såväl centralatomens som de koordinerade
gruppernas natur och valens, är enligt Werner »eine Rnumzahl», d. v. s. det
bestämmes af det utrymme, som står till förfogande inom centralatomens
»inre sfär».
Vi hatva härmed lämnat en framställning af kärnpunkten i Werners
1893 offentliggjorda teori, dock i en form, som är något mera koncis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
