Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
än den af Werner själf gifna och kanske numera ej skulle fullt gillas
af honom.
Werner har ej stannat vid skapandet af den på koordinationsbegreppet
grundade beundransvärda systematiken för »molekylföreningarna» (eller
»komplexföreningarna» som de numera vanligen kallas), utan har genom
ett djupare inträngande i valensens natur sökt klarställa de närmare
relationerna, »bindningsförhållandena», mellan de till ett komplex
sammanslutna atomerna eller molekylerna. Mau kan emellertid knappast
påstå, att han härvid varit lika lycklig som vid uppbyggandet af sitt
i grund och botten rent empiriska klassificeringssystem. Grundtanken
i hans förklaringsförsök är, att man i regel måste skilja mellan två slag
af valenser, »hufvud-» och »bivalenser». Enligt de af Werner senast
gifna definitionerna betecknas såsom hufvudvalenser »affinitetsverkningar,
hvilkas mättningsvärde kan mätas medelst väteatomens eller med
densamma likvärda gruppers mättningsvärde», under det att såsom
bivalen-ser betecknas »sådana affinitets verkningar, hvilka kunna förmedla den
stabila förkedjningen af radikaler, hvilka äro beständiga som själfständiga
molekyler». Werners »hufvudvalenser» synas enligt denna definition
vara identiska med den klassiska valenslärans valensenheter, hvilket
dock näppeligen torde vara Werners mening (jfr. nedan). Hvad
bivalen-serna beträffar, kommer Werner slutligen till det resultat, att de äro
af samma karaktär som hufvudvalenserna, så att en skarp gräns
dememellan ej kan dragas. Dock är att märka, att en bindning genom
hufvudvalenser lean vara ionogen (d. v. s. vid sin lösning gifva upphof
till elektrolytisk dissociation), fastän den ej alltid är det, men att en
bivalensbindning aldrig kan vara ionogen.
Af stort intresse är Werners åsikt, att en atoms hufvudvalenser ej
representera konstanta affinitetsbelopp, utan allt efter de vid hvarandra
bundna atomernas natur växlande sådana. Om hufvudvalensernas affinitet
ej tages fullständigt i anspråk, kan resten träda i funktion såsom bi
valens. I regel förbrukar en bivalensbindning nämligen ett mindre
affinitetsbelopp än en bindning genom hufvudvalenser.
Man finner, att Werners nu framlagda uppfattning erbjuder många
beröringspunkter med Thieles och Kaufmanns teorier om
valensenheternas delbarhet. I grund och botten är emellertid Werners uppfattning
af valensens natur ännu mera radikal än dessa forskares. Werner
förnekar nämligen uttryckligen existensen af diskreta valensenheter. Han
uppfattar affiniteten såsom en från atomens centrum utgående
attraktionskraft, som verkar likformigt på alla delar af en tänkt sfärisk yta
(»atomytan»), hvilken på grund af atomens värmerörelse kan anses som
dess rymdgräns, oberoende af atomens speciella geometriska form. Det
allt efter atomernas art inom vida gränser föränderliga affinitetsbelopp/
som mättas vid två atomers bindning vid hvarandra, fördelas enligt
Werners åsikt på en bestämd del (»bindeyta>x) af atomernas sfäriska
gränsytor. Bindeytornas storlek blir ett uttryck för atomernes
valensförhållanden, och om man i likhet med Werner anser, att dessa
bindeytor ej få täcka hvarandra, föres man åtminstone i vissa fall till
treeli-mensionala molekylbilder af den art, som de speciella stereokemiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
