Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
problemen fordra. Valenstalet är däremot enligt Werners åsikt rent
empiriskt, och dess storlek bestämmes ej af den enskilda atomens natur,
utan af alla till en molekyl sammanslutna atomers.
Werners nu senast refererade uppfattning står i skarp motsats till
den föreställning om valensens natur, hvarpå van7t Hoff 1874 grundade
sin teori för de optiskt aktiva kolföreningarna. Denne forskare tänkte
sig nämligen kolatomens valenser såsom fyra diskreta, i rummet
symmetriskt fördelade, riktade krafter, en uppfattning, som sedermera länge
varit den förhärskande inom det stereokemiska området och legat till
grund för såväl Wislicenus’ teori för etylenföreningarnas stereoisomeri
som för Baeyers »spänningsteori». Nyare stereo kemiska undersökningar,
särskildt rörande Waldens omlagring och racemisering af optiskt aktiva
föreningar, hafva emellertid visat, att van71 Hoffs föreställning ej är
lämplig såsom arbetshypotes på detta område, hvarför flera inom detta
specialgebiet verksamma forskare anslutit sig till Werners uppfattning
eller andra därmed besläktade.
Werners atommodell är emellertid långt ifrån tillfredsställande. Den
uppfattning af affinitetens natur, hvarpå den är grundad, är ej konsekvent
genomförd. Werner synes i själfva verket, särskildt vid sin förklaring af
frånvaron af »fri vridbarhet» vid etylén bindningen, tillskrifva »bindeytorna»
ett slags kvasimateriell existens och göra dem till säten för lokaliserade
affinitetsyttringar, hvilket synes bestämdt motsäga hans fundamentalhypotes
om affiniteten som ett slags centralkraft. Det hjälper ej, att Werner
emfatiskt förklarar, att hans föreställning om dubbel bindningens natur »under
inga omständigheter skall vara mera än en symbolisk bild». Vetenskapen
torde hafva föga gagn af symboliska bilder, som äro fysikaliskt oklara.
Det måste f. ö. påpekas, att den af Werner utvecklade föreställningen
om etylenbindningens natur leder till den ohållbara konsekvensen, att den
»fria vrid bar heten» kring bindningsaxeln saknas äfven vid enkel bindning.
Den nu diskuterade Wernerska, atommodellen har haft många
föregångare, medelst hvilka man genom kvasimekaniska spekulationer sökt
lösa problemet om valensens natur. Vi skola ej ingå på dessa försök,
enär de alla gjort fullständig bankrutt. Af samma skäl kunna vi lämna
a sido de äldre försöken att etablera ett samband mellan elektricitet och
valens, resp, affinitet. Först efter det att Helmholtz’ hypotes om
elektricitetens atomistiska struktur genom de sista årtiondenas experimentalforskning
vunnit en glänsande bekräftelse, och sedan Planck genom sin djärfva
kvantteori visat nyttan af att anlägga ett i viss mening atomistiskt
betraktelsesätt äfven på energien, har den teoretiska forskningen slagit in
på banor, som ställa äfven valensproblemet i ny belysning.
Som en produkt af det inom såväl radiokemien som skilda områden
af fysiken samlade experimentella materialet framträdde en bild af atomen
såsom bestående af en med dess massa förbunden positiv elektricitetsmängd
och ett större eller mindre antal negativa elektriska elementarkvanta.
»elektroner». För denna uppfattning är en positiv lon helt enkelt en
atom, som förlorat en eller flera elektroner, en negativ ion däremot en
atom, som erhållit ett tillskott af elektroner. Elektrovalensen angifver
just antalet af dessa förlorade eller vunna elektroner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
