Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Ur denna atombild har Stark 1908 utvecklat en beaktansvärd
valensteori, hvilken sedermera något modifierats af Kauffmann. Enligt denna teori
befinner sig utanför atomens positiva del ett större eller mindre antal
s. k. valenselektroner. Dessas antal bestämmer atomens valenstal, under
det att valensens kvalitet betingas af formen och utsträckningen af det
elektriska kraftfält, som utbildas mellan hvarje valenselektron och
atomytans positiva laddning. Denna får nämligen ej antagas likformigt utbredd
öfver atomytan, utan fördelad på sådant sätt, att valenselektronerna vid
frånvaro af yttre störningar intaga fullt bestämda lägen i förhållande
till atomytan, hvilken antages hafva olika form hos olika grundämnen.
Härigenom öppnas för första gången en möjlighet att förklara den olikhet
i valensyttringarnas art, som visar sig äfven vid atomer med samma
numeriska valens och nära lika massa. Bindningen mellan atomerna i
■en molekyl förmedlas af valenselektronerna på så sätt, att de från dessa
utgående kraftlinierna fördela sig på de båda med hvarandra förenade
atomernas positiva laddningar, eller, för att använda Kaufmanns grofva
men träffande bild, & valenselektronerna äro det kitt, som sammanhåller
atomerna». En vanlig »enkel» bindning förmedlas af två valenselektroner,
en från hvardera af de med hvarandra förbundna atomerna, en »dubbel»
bindning af 4 valenselektroner o. s. v.
Utom dessa s. k. makade.valenselektroner, hvilka sålunda sända
kraftlinier till två olika atomers positiva laddningar, kunna äfven »omättade?
valenselektroner förekomma. Härmed förstås sådana, hvilkas alla
kraftlinier sluta på en och samma atoms positiva laddning.1 Men det finns
tydligen ännu en möjlighet, nämligen den, att en valenselektron sänder
kraftlinier till tre (eller eventuellt flera) atomers positiva laddningar.
Detta motsvarar uppenbarligen hvad som i Kaufmanns valensteori kallas
»valensens splittring». Vi se sålunda, att Starks valensteori å ena sidan
tillmötesgår den klassiska valenslärans fordran på diskreta valensenheter,
hvilka här representeras af valenselektronerna (eller kanske snarare af
vissa ställen på de positiva atomytorna), men att den å andra sidan öppnar
möjlighet till förklaring af de fenomen, som vi i det föregående funnit
vara oförenliga med föreställningen om odelbara valensenheter. Då
valenselektronerna vidare enligt Starks teori äro centra för emission och
absorption af bandspektra,2 har genom densamma öppnats nya möjligheter
för utredande af sambandet mellan konstitution och vissa optiska
egenskaper; man kan dock knappast påstå, att några resultat af större
betydelse hittills nåtts på denna väg.
En svag punkt hos Starks valensteori är onekligen, att den opererar
med föreställningen om en från element till element växlande gruppering
af den positiva laddningen på den s. k. atomytan utan att gifva några
hållpunkter för bestämmande af denna gruppering, d. v. s. utan att sätta
den i relation till bestämbara egenskaper hos grundämnena. De af Stark
1 En omättad valenselektron, som genom inverkan af andra i närheten befintliga
elektroner fått sitt kraftfält deformeradt och förskjutits från sitt normala läge i
förhållande till den positiva atomytan, säges vara »luckrad». Dessa luckrade
valenselektroner spela en viktig roli i Starks och Kauffmanns kr om of or teori.
iV Genare har Stark i viss mån modifierat denna uppfattning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
