Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Indigoider och andra kypfärger förr och nu.
Af Otto Cyrén1.
Driften att i former och färger mer eller mindre styra ut sig är ej en
människosläktets speciella nyck. Tvärtom, den grundar sig på en
biologisk grundlag, som naturen själf i rikaste mått användt sig af, t. ex.
vid alstrandet af de sekundära könskaraktärerna. Konsten att måla kroppen
i olika mönster och färger, det må ha varit för prydnads skull eller för
att skrämma fienden, och sedan att — när kläder började användas —
äfven styra ut dessa på samma sätt, torde höra till människosläktets
äldsta konster.
Man började troligen med att smeta på jordarter, lärde sedan känna
frukters och andra växtsafters färgande egenskaper, man lärde sig konsten
att beta, d. v. s. med tillhjälp af metallsalter få växtfärgerna betydligt
bättre fixerade, hållbarare, och nådde slutligen under senare hälften af
förra århundradet fram till de konstgjorda, till tjärfärgernas revolterande
tidsålder. Det stora flertalet tjärfärger liksom en del naturfärger äro
vattenlösliga och användas enligt mycket enkla metoder, ett mindre antal
tjärfärger och en del naturfärger äro svår- eller olösliga och fixeras på
de med tillhjälp af metallsalter förberedda, d. v. s. betade textilfibrerna.
En tredje grupp återigen äro både absolut olösliga i vatten och låta sig
icke heller fixeras på betade fibrer. Det är de s. k. kypfärgerna, som
först genom reduktion måste överföras i en löslig, annorlunda färgad
leuJcoförening, denna fixeras på fibrerna och oxideras sedan, vanligtvis
redan genom luftens syre, till den ursprungliga färgade föreningen.
Af dylika kypfärger har forntiden endast känt tvenne, en ur
växtriket: indigon, och en ur djurriket: purpurn. Under det att konsten
att färga med den senare som så mycken annan klassisk konst hade gått
förlorad under kristendomens första, mörka århundraden, hade indigon
bibehållit sin rangplats ända in i våra dagar; den har för sin skönhet
och motståndskraft icke utan skäl blifvit kallad »färgernas konung».
Indigon, hvars formel som bekant är
C6 H4<
Isatis-, Indigofera- och
JSTH
CO
>c = c<
-CO
>C6 H4
förekommer ej färdigbildad, utan i form af en glykosid, indikan, i vissa
ning i vatten sönderfaller i
Polygonum-arter, och hvilken vid växtdelarnas jäs-
æ
-NH7
\CH2 + glykos.
indoxyl
1 Föredrag, hållet i Kemistsamfundet den 23/1 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>