Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
arseniken kan föreligga i form af någon organisk förening af sådan
beskaffenhet, att den antingen ej öfvergår i destillatet eller ej kan
bestämmas medelst de i instruktionen angifna titreringsmetoderna. Sådana
fall hafva t. ex. påträffats vid vissa nyare kypfärgämnen.
Men äfven om hela den i profvet befintliga arsenikmängden verkligen
öfvergått i destillatet under Schneider-destillationen, är det därför
ingalunda gifvet, att den kommer att riktigt bestämmas vid den slutliga
titreringen. Nyss har påpekats, att vissa organiska arsenikföreningar
kunna undandraga sig bestämning vid dessa operationer. Emellertid
kunna fel uppstå, äfven om destillatet innehåller arseniken i oorganisk
form. Det kan t. ex. inträffa, att de organiska (arsenikfria) ämnen, som
nästan alltid i större eller mindre mängd öfvergå vid
Schneider-destillationen, ej fullständigt förstöras vid afdunstningsåterstodens behandling
med permanganat. I detta fall kunna för höga värden erhållas vid
titreringen. Fel i samma riktning kunna vid tiacetmetoden erhållas,
om fällningen af arseniksulfid innehåller fritt svafvel, hvilket t. ex. kan
inträffa, om vätskan, hvarur den fälles, innehåller ett ferrisalt (t. ex. om
»öfverskumning» inträffat under destillationen). Den vanligaste felkällan
vid den i praxis så godt som uteslutande använda svafveldioxidmetoden
består emellertid däri, att man vid behandlingen med Svafvelsyrlighet ej
lyckas fullständigt reducera arseniksyran till syrlighet. Denna reaktion
förlöper i själfva verket mot slutet mycket långsamt, så att det äfven
vid omsorgsfullt arbete ej är så alldeles lätt att få goda resultat. Men
det är alldeles tydligt, att analytikerna ofta ej egna tillräcklig omsorg
åt denna del af svafveldioxidmetoden. Endast härigenom kan en stor
del af de ytterst dåliga resultat förklaras, som vid den ofvan nämnda
metodpröfningen på åtskilliga laboratorier erhållits med denna metod.
Af det ofvan anförda framgår, att de f. n. författningsenliga metoderna
för bestämning af varuprofs arsenikhalt visat sig vid praktisk
tillämpning endast i ringa grad fylla det ändamål, som afsågs, då man 1906
beslöt att införa kvantitativa metoder för arsenikundersökningar i stället
för de dittills så godt som uteslutande använda kvalitativa profven. Den
meddelade öfversikten öfver dessa metoders viktigaste felkällor visar
vidare, att det ej låter sig göra att genom någon mindre förändring af
gällande instruktion under bibehållande af själfva grundprincipen ernå
väsentligt säkrare resultat. En under alla omständigheter fullt tillförlitlig
metod kan tydligen endast grundas på ett förfaringssätt, som innebär
fallständig destruktion af alla i analysobjektet ingående organiska ämnen.
Endast härigenom kan man vinna fullständig garanti för att profvets
hela arsenikhalt under alla förhållanden kommer att bestämmas.
Kommissionen har därför ansett sig böra föreslå en ny metod för
bestämning af varuprofs arsenikhalt. Denna metod, som utarbetats af
föredraganden med biträde af fil. känd. G. Sjöström under tillgodogörande
af erfarenheter, som gjorts af professor Bang och kommissionens assistent
fil. lic. Lizzie Petterson-BjörJc, är i sina hufvuddrag följande.
Prof-materialet underkastas fullständig, förbränning genom upphettning med
konc. svafvelsyra och salpetersyra. Förbränningen, som utföres i en
öppen Kjeldahl-kolf, går i de flesta fall ganska hastigt. Efter dess
afslutande aflägsnas i lösningen befintliga syreföreningar af kväfve genom
inkokning med ammoniumoxalatlösning. Man har nu en ren lösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
