Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
räckvidd påvisades äfven vid «-strålars gång genom tunna skikt af
väte-haltiga material såsom vax afE. Marsden och W. C. Lantslerry år 1915.
Ja, de kunde t. o. m. under vissa förhållanden erhållas ur en del
radioaktiva ämnen, Ra C och äfven radiumemanation resp. Ra A, utan någon
yttre källa för väte. Det var under försök att konstatera, huruvida
detta förhållande vore att tillskrifva trots allt (Ra C hade före försöken
glödgats) ockluderadt väte eller om vätepartiklarna härrörde från själfva
de radioaktiva ämnenas atomer, som Rutherford gjorde sin
öfverraskande upptäckt i fråga om kväfvet. (Själfva utgångsfrågan är ännu ej
slutgiltigt besvarad).
Mellan ett metallbleck med Ra C och en zinksulfidskärm insattes ett
metallfolium af så afpassad tjocklek, att de vanliga från Ra C utgående
«-strålarna fullständigt hämmades, medan småpartiklarna af massan 1
och den större räckvidden, H-partiklarna, obehindradt passerade. Det
befanns då, att antalet scintillationer på zinksulfidskärmen blef högst
väsentligt olika allt efter den gasfyllning som gjordes mellan skärmen
och Ra C, Det blef nämligen mycket större vid luft än i tomrum eller
i kolsyra eller syrgas, äfven om dessa sistnämda voro mättade med
vattenånga, Torr syrgas eller kolsyra förminskade (genom bromsning)
det antal scintillationer (af H-partiklar), som kunde räknas från Ra
C, då vakuum användes, men torr luft ökade dem högst betydligt.
Rutherford drog häraf slutsatsen, att det blott kunde vara luftens kväfve,,
som åstadkom denna förstärkta effekt och gjorde därför försök med
kemiskt rent kväfve. Han erhöll då omkring tjugufem procent större
antal scintillationer än vid luft. Genom särskilda försök kunde visas
att det sålunda ökade antalet partiklar af större räckvidd först uppstod
på vägen genom gasrummet. Genomträngningsförmågan hos dessa i luft
eller kväfve uppkomna partiklar var cirka 4 gånger större än hos de
dem förorsakande «-strålarna. Deras massa måste således vara
ansenligt mindre än «-partiklarnas, och det synes som det skulle lyckats
Rutherford att med tillhjälp af «-strålarna ur kväfveatomernas kärnor
utstöta lättare partiklar. Det skulle ju, och Rutherford håller det ej
för uteslutet, kunna tänkas vara partiklar af massan 2, men
räckvidden, scintiilationernas utseende och en förberedande mätning af deras
magnetiska aflänkning gör det sannolikt, att de äro identiska med de
ofvannämnda af Marsden påvisade H-partiklarna. I hvarje fall skulle
emellertid kväfvekärnan liksom de radioaktiva ämnena vara byggd af
enklare beståndsdelar; antagligast N = 3 He +- 2 H.
Under sistlidne september månad hade undertecknad under en vistelse
i Paris tillfälle att besöka såväl Laboratoire Curie som
radiumlaboratoriet i Gif och med M. A. Debierne vid det förra och M. G. Dänne vid
det senare diskutera de Rutherfordska arbetena. Man får akta sig för
allt för hastiga, vidtgående slutsatser, men tvifvelsutan är här öppnad en
ny väg till ett forskningsfält af största betydelse. I Frankrike hade för
öfrigt det rent vetenskapliga arbetet hvilat under kriget, hvarpå allt
varit inriktadt, men det var nu i full färd att återupptagas.
J. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
