Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
Hans viktigaste teoretiska arbete: »Thermodynamik technischer
Gasreaktionen» utkom 1905. Här behandlades frågan om kväfvets och
vätets förhållande till hvarandra under olika temperaturer och tryck och
utreddes villkoren för det högsta utbytet af ammoniak enl. ekvationen
N2 + 3H2^2NH3. Haber fastställde, att vid vanligt tryck och 1,000°C
endast spår af ammoniak kunde bildas, ett resultat, som kort därpå också
erhölls af W. Nernst. 1913 utkom Habers och Le Bossignols praktiskt
taget viktigaste hithörande afhandling »Ueber die technische Darstellung
von Ammoniak aus den Elementen», hvilken enl. uppgift blifvit inlämnad
till Badische Anilin- und Sodafabrik i Ludvigshafen S1/2 år förut och
legat till grund för metodens utarbetande i fabriksskala, hvilket
anförtroddes åt dr K. Bosch. Föregående försök hade lärt lönlösheten att
gå öfver dunkel rödglödning eller omkring 600°. Å andra sidan visade
reaktionsformeln N2 + 3H2 = 2 NH3, att föreningen sker under
kontrak-tion till halfva volymen, hvarför jämviktsläget kommer att förskjutas
desto mer åt NH8-sidan, ju högre trycket är. Det är häraf klart, att
man måste arbeta vid en temperatur af omkring 500° och vid högsta
möjliga tryck, som praktiskt taget visade sig vara 150—200 atm. Att
arbeta med en strömmande gas i ett cirkulationssystem vid sådant tryck
och sådan temperatur innebar stora svårigheter, hvilka dock öfvervunnos
med tillhjälp af en ventilkonstruktion, som redan förut uppfunnits och
patenterats af Le Rossignol. Afhandlingen i fråga innehåller utförliga
ritningar på de använda apparaterna, hvarmed kunde erhållas, med järn
som katalysator, omkring 250 gr ammoniak per timme och liter
kontaktrum, med uran eller osmium såsom katalysator väsentligt mera. Vid
olika temperatur och tryck erhöllos följande volymprocent ammoniak
t. vid 1 atm. vid 100 atmosfärer
800° 0,011 % 1,1 %
700° • 0,021 » 2,i »
600° 0,048 » 4,5 »
500° 0,130 » 10,8 »
Uppvärmningen var elektrisk. Då emellertid det ur apparaten
utgående värmet till största delen kan återvinnas i de inträdande gaserna,
torde i praktiken den nödiga temperaturen i det väsentliga kunna
vidmakthållas genom det återvunna och vid ammoniakbildningen frigjorda
värmet tillsammans. Ett särdeles viktigt moment är att man kan gifva
gaserna en stor rörelsehastighet vid reaktionen, hvilket naturligtvis i hög
grad ökar den på tidsenheten erhållna ammoniakmängden.
Bästa katalysatorämne fann Haber vara osmium, därnäst uran eller
urankarbid. Man har också funnit, att verkan af katalysatorämnet både
kan höjas t. ex. genom oxider och vissa salter af alkali- och alkaliska
jordartmetallerna (s. k. promotorer), och sänkas genom s. k. kontaktgifter.
Särskildt hafva svafvel och Svafvelsyrlighet, föroreningar från
rörledningarna och smörjoljor visat sig vara starka gifter, till hvilken klass också
höra titan, tellur, fosfor och arsenik. Däremot hafva utom osmium och
uran äfven järn, mangan, nickel, krom, molybdän och wolfram visat sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>