Taflor af svenska konstnärer / Första serien / 4 (1856-1858) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - KÄRRBLOMMAN - 1. Lekkamraterne - 2. Halfsyskon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Då kände jag ett par tårar tillra på händerna och jag kysste den gamle mannens
hand — hvad han då sade mins jag så länge jag lefver. — Akta dig barn att du ej
glömmer att Gud är allestädes närvarande i sina verk — och att du och allt lefver
endast och allenast i hans nåd och hans kärlek.

Så hade gumman blifvit väckt och så hade hon i sin ordning väckt den lilla flickan.

Den der historien hade Stina många gånger berättat för Anders — och så kommo
de öfverens, att akta sig liksom blomman och stå rena midt i dyn.

––––––

2.

HALFSYSKON.

––––

Redan Carl den Nionde, glorvyrdig i åminnelse, hade en nattpredikant, som
gjorde att han blef mera förargad än han eljest skulle blifvit. Abraham i
Stillstorp hade ett stycke dito, som vid alla möjliga tillfallen sökte att
nedsätta den stackars Anders, som således äfven blef sin fars stjufbarn. Med ett ord —
hela husets förmögenhet ämnades åt Greta — dottren i senare giftet; men detta skedde
ej helt enkelt, utan ”gnatades” igenom till dess gossen ledsnade. Detta var också snart
gjordt — han hade vuxit opp till en stark och lefnadsfrisk ungdom, som vexte genom
sin inre värma — och dylika vilja ej bero af någon nåd eller barmhertighet utom Guds
egen — (Stina hade prentat i honom den sorts stoltheten). Deremot finnes det andra
naturer skapade för beroende — de stå som pannkakor platta och ömkliga ända till dess
de träffas af yttre värma och få tillfälle att pösa i nådens solsken, då smattra och fräsa
de och slå höga lufitblåsor — ända till dess de få kolen, som värmde, slockna eller
dragas undan — då falla de åter ihop, kallna och af hela herrligheten återstår blott en
vidbränd skorpa.

Sådan var ej Anders. Så snart han gått till skrift begaf han sig ut i tjenst. Det
var en svår dag då han kom till gamlans koja och berättade Stina att han skulle bort,
långt bort i en annan socken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>