Taflor af svenska konstnärer / Första serien / 19 (1856-1858) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN HOLLÄNDSK MÅLARE - En holländsk målare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

EN HOLLÄNDSK MÅLARE.

––––

Ett nordsvenskt vinterlandskap, med bländhvit mark och sjö, betäckta som af
liklakan, med björkar och askar, som förlorat alla löf, och i stället fått sina
grenar klädda i gnistrande juvelrustningar, med en mörk, stel barrskog, lik
en ordnad här af jättevålnader i bakgrunden, en tung natthimmel, genomskimrad af
norrsken, ett sådant landskap skulle kanhända icke uppfattats af Fransmän, och till och
med ansetts som onaturligt, ty menniskorna äro alltid fallna för att anse det som osannt,
som de icke sjelfve sett; derföre föredrog vår Svenske målare Stäck, då han skulle lemna
ett arbete för utställningen i Paris, att gifva ett landskap, som ännu bibehöll något af
sin höstfågring, och så godt som nyss blifvit öfverrumpladt af vintem, ett mera kändt
och vanligt föremål i sydligare trakter. Stäck har sett sitt original i Holland, nära
Harlem; det är ett landskap, som kan sägas hafva ett slags historiskt värde, ty det
påminner lifligt om en Holländsk målares sista stunder.

Som denne målares lefverne, utom i konsthistoriskt hänseende, har en djup, sedlig
betydelse i två fall, så hafva vi icke tvekat att följa den första känsla, som Stäcks tafla
väckte hos oss, och berätta denne målares lefverne. I detta lefverne ses ett exempel,
huru farligt det är för ett barns framtid, att förtryckas, och att till en sann uppfostran
hörer, ej endast att utveckla snillegåfvor, utan äfven den sedliga viljekraft, utan hvilken
ingen kan genomgå verldens frestelse, eller blifva en sjelfständig menniska. Vi se äfven
den gamla sanningen bekräftad, att snille och konstskicklighet icke äro nog, för att göra
menniskan färdig och möjlig för lycksalighet, utan att dertill fordras den sedliga bildning,
som ensam kan vinnas genom guddomliga medel. Vi låta nu verkligheten tala sjelf.

Det var år 1620.

Aftonsolens sista strålar glänste på de brokigt målade husen i Harlem. De små
fönstren, som varit stängda på dagen, öppnades för aftonsvalkan; tjenstflickorna pratade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>