Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ordet 0*8 gjorde det djupaste intrycket på Johan; det föreföll honom som om han
i hast ingått en slags förening med signoran, och som om han var den mest förbundne;
hon hade räddat hans lif, ty om hon icke kommit, så hade han otvifVelaktigt vågat sig
på den vanliga vägen, genom det öppna Colisaeum, åt andra sidan, och då kanske fallit
i händerna på farligt folk.
Signoran sansade sig snart, och förde honom hastigt ur det mörka hvalfvet, under
bar himmel.
”Bonna notte!” hviskade signoran, i det hon tryckte hans hand.
Derpå försvann hon i mörkret, såsom en ande.
Han såg förundrad omkring sig och märkte att han stod just utanför porten till det
hus han bebodde. Han gick in och lade sig, men fick icke sofva på länge; han tyckte
att han ännu kände hennes handtryckning, hennes axel lutande mot hans, hennes hjerta
klappande mot hans bröst, och hennes berusande andedrägt omkring sig; länge klingade
i hans inre hennes ljufliga ”bonna notte!” Skulle han få återse henne? Hvem var hon?
Hvart tog hon vägen?
Slutligen föreföll allt som en dröm; han slumrade derpå in och drömde om det
samma; åter gick han i ruinerna, plötsligt uppreste sig gestalten med det sköna anletet,
men dess drag liknade Sophias, snart var det Sophia sjelf, med henne gick han in i
hvalfvet, det var hon som tryckte honom till sitt bröst och förde honom ur mörkret in
i den ljusa salen på prestgården, der den gamla klockan pickade: nyttja tiden!
Han sof länge följande morgon. Knappt hade han kommit i ordning vid sitt
arbetsbord, der han ordnade sina anteckningar, förrän han plötsligt väcktes ur sina funderingar
af en gnällande qvinnoröst.
”Bon giomo, mio signor!”
Han såg upp och upptäckte en ytterst prydlig, svartklädd gumma, med styfstärkt
hvit tyll kring hufvudet, dylikt bröststycke och förkläde.
”Signor don Juan!” sade gumman högtidligt, med sin gnällande näston, ”signora
Grimani, min matmoder, er värdinna, önskar veta huru ni mår?”
”Jag tackar för efterfrågan; jag mår mycket väl. Men jag har ej den äran att känna
signoran.”
”Det vet jag; signoran blef enka för en månad sedan; hon flyttade hit för en vecka
sedan, för att bo här i enslighet under sorgetiden; detta hus är hennes eget födemearf.
Hädanefter önskar hon sjelf uppbära hyran af er; det är i dag betalningsdag, som ni vet;
hon tager emot på förmiddagen, när ni behagar. Hon bor två trappor upp, stora
dörren, der ringklockan sitter.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
