Taflor af svenska konstnärer / Första serien / 57 (1856-1858) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Signoran fattade honom i armen häftigt och bad med en tjusande min: ”Don Juan,
förlåt mig! Jag känner gossen, jag skall skaffa dig tillbaka din ring.”

”Signora!” svarade Johan ännu sträf, ”detta hade kunnat vara ogjordt. Men jag
litar på ert löfte.”

”Är ni ond på mig ännu, Don Juan?” sade hon och lutade sitt hufvud mot hans
bröst och lade sin hand på hans axel, liksom första gången i det mörka hvalfvet. Åter
kände han hennes hjerta slå häftigt mot sitt, och åter inandades han hennes berusande
andedrägt.

Det var i ögonblicket förbi med Johans harm, ja med hans besinning; ett
ogenomträngligt moln af glömska skilde honom från alla minnen af norden, tacksamhet, Sophia; han
slog sin arm om signorans smärta lif, och hviskade: ”Ni får göra med mig hvad ni vill!”

”Har du aldrig älskat någon förut, Don Juan?”

”Ingen! du är den första!”

”Och den sista?”

”Den första, enda och sista.”

I detsamma inträdde Barbetta, signora Grimani sprang till pianot och spelade en
triumfmarsch.

––––––

Följande morgon vaknade Johan mycket sent, och började att tänka öfver gårdagens
händelser. Han, som annars tänkte så logiskt, som kunde genomskåda Latinska
författares, sjelfva Ciceros tankegång från böljan till slut, hade nu framför sig ett
outgrundligt verk, sitt eget hjerta.

”Hur är detta möjligt?” frågade han sig sjelf. ”Tacksamhet, heder, löfte, ja kärlek
binda mig ju vid Sophia; hvad är denna signoras skönhet mot Sophias ädelhet? Hvad
betyda de fa stunder af berusning, som jag njutit hos denna Romarinna, mot de år af
ren glädje, kunskap och sedlig tillfredsställelse, som Sophia skänkt mig? Jag har ju
Sophia att tacka för allt hvad jag vet och är, det är hennes förtjenst att jag är här, skall
jag begagna mig så lågt af hennes godhet? Fy, Johan, du år en dålig karl! — Ack,
jag är ingen karl, jag är bara en gosse, det ha de ju sagt båda två. Endast uti detta
öfverensstämma de, och derföre måste det vara sannt. Ja, men jag skall blifva en karl;
jag måste härifrån, jag måste hem till Sophia, blott hon kan rädda mig, för henne skall
jag bekänna allt — ja allt — att jag ännu älskar såsom en galning denna Grimani!
Men jag hoppas dock, att nordens friska luft — luften i Rom är förgiftad af
kärleks-suckar, — att Sophias rena, klara ögon — signorans äro Circes, Cleopatras, — att Sophias
lugna röst — signorans är en trollmusik — skola till slut bota mitt arma hjertan krankhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>