Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men jag skall dock dessförinnan visa signoran, att jag är en man; hon skall, hon måste
återskafia mig Sophias ring!"
Johan gick af och an i sin kammare, och sökte allt mer och mer att stadga sitt
beslut, att kufva sin lidelse för signoran.
Då öppnades plötsligt dörren, och hans reskamrat, den unga grefven inträdde.
"God dag, du hederliga kandidat, du vise man, som lefver blott för dina studier,"
böljade den gladlynte grefven, "du fornforskare, som dväljes bland ruinerna, och är blind
för den nya tidens fägring, du beundrare af hvarje Venus i sten, men föraktare af alla
gudinnans lefvande ättlingar, hur mår du, hedersknyffel, har du glömt att tala Svenska?
Du talar väl nu bara ren Latin, jag ser ditt bord är fullt af de gamla pergamentsklädda
gubbarna! Hur står det till med dig? Är det möjligt att man kan bli förläst i Rom?"
"Välkommen!" sade Johan dystert, och tryckte hans hand.
Grefven tände en cigarr, kastade sig på en stol, och lade begge föttema på bordet
med pergamentsböckema, så oförsigtigt att Ciccro föll på golfvet, och stötte sig betydligt.
"Nu är jag ändtligen här, Johan,” fortsatte han; ”försök nu, som mamma sagt, att
göra mig vis och förståndig; kanske det är möjligt, ty nu är jag aldeles uttröttad vid
det gamla lifvet. Jag har varit Öfverallt och sökt den sköna okända; ack, ingenstädes
har jag funnit henne; jag har omöjligen kunnat trösta mig, fastän jag lärt känna ett tjog
andra skönheter af den här eldiga, fullmogna Italienska sorten. Men nu likväl ger jag
henne tusan — hon måtte icke finnas till, eller också såg jag blott i syne, den aftonen
vi kommo hit. Hennes like har jag aldrig upptäckt; det var någonting så
oskulds-rent, så madonnelikt i hennes ansigte och tillika så förtrollande. Jag glömmer henne
aldrig.”
Johan, nyss besluten att skilja sig från signoran, böljade nu, helt ”inkonseqvent,"
fastän han fått cum insigniore laude i philosophien, att frukta grefven som en medtäflare.
Kanske han fick den föreställningen, att det vore mindre ärofullt att låta en annan
befria sig från det sköna trollet, än att sjelf frivilligt försaka. I)et är så förödmjukande
att bli slagen ur brädet. Han tvekade redan att vara uppriktig mot grefven, och
ämnade att söka hålla sitt förhållande till signoran hemligt, då Barbetta inträdde, svart och
hvit, styfetärkt och högtidlig som vanligt, och hälsade från signoran, underrättade sig
huru "Don Juan" mådde, samt anhöll hos honom att införa sin reskamrat hos signoran,
ty hon hade fatt veta att grefven kommit.
Barbetta gick; grefven frågade vårdslöst: "Hvad är det för en signora? Det är vftl
en trollpacka kan jag tänka."
"Ja, en trollpacka, en hexa, en riktig Circe!” sade Johan dystert.
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
