Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
före hans död, innan han emottog sakramentet, och han bad mig uppsöka er, bedja er
icke vara det minsta orolig för honom, emedan han af hela sitt hjerta förl&t den grymma
«
qvinna, som förledde och bedrog honom, och att han Snnu i sin dödsstund älskade
henne djupt och oegennyttigt."
Signoran förlorade icke sin fattning; säkert kände hon en hemsk tillfredsställelse att
hennes offer var stumt för alltid, tillika kände hon sig antingen tacksam mot fremlingen,
att han utförde sitt uppdrag så skonsamt, eller också tryggad i den tanken att han icke
hade fullt reda på förhållandet; hon såg derföre upp på grefven med en intagande blick,
och sade: "jag beklagar den stackars Giuseppe. men välsignar honom att han valde ett
så förträffligt ombud, som er, herr grefve." De stego upp på en gång.
Grefven vacklade åter ett ögonblick i sitt beslut att vara kall, alldeles bländad af
hennes skönhet, så att han fattade hennes hand, och tryckte den till sina läppar, men
hejdade sig plötsligt, och sade: "jag beklagar djupt, att min pligt nödgar mig att för alltid
taga afsked af er!"
"Nu har han röfvat henne från mig!” tänkte Johan förtviflad. *
Grefven såg sig om efter Johan och sade: ”vi följas väl!”
Johan, som icke kunde dölja sin harm svarade med en ganska hvass ton. ”Vi följas,
ser jag; men jag har först ett par ord att tala med signoran. Jag skall liquidera min
hyra!” tilläde han något groft.
Grefven bugade sig åter småleende för signoran, som smålog igen åt honom, så att
det sved rysligt i Johans hjerta; derpå aflägsnade sig grefven med en förtrolig nick åt
sin svartsjuka vän.
Då grefven kom ut i yttre rummet följde honom Barbetta till dörren, sedan skickade
hon bort betjenterna och försvann sjelf.
Sabina vände sig genast till Johan, gissade säkert till bana svartsjuka, som kanske
icke misshagade henne, räckte sin hand åt honom, och sade:
”Min söta Juan! hur är det med dig?” Aldrig hade hennes röst klingat så melodiskt.
”Jag älskar dig för mycket, för att icke lida af tusende qval, då jag ser sådant!"
”Min Juan, jag förlåter dig gerna ditt misstag. Jag skall straxt upplysa dig om
sanningen. Jag anser din vän för en narr, det är alltsammans; men jag kunde icke
annat än visa honom någon välvilja, emedan han är din vän!”
"År det möjligt att jag sett miste?” utropade Johan förtjust — ”bryr du dig icke
om honom, den förnäma herm?”
"Icke det minsta, din tok. Du år vida förnämare i mitt tycke ån han."
"Englagoda Sabina! Men jag tyckte att han gjorde dig sin hyllning, och du —
rodnade, Sabina!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
