Taflor af svenska konstnärer / Första serien / 68 (1856-1858) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom en öppen pelargång; derinne var fullt af maskerade gäster, hvilkas drägters
utsökta smak och dyrbarhet utvisade att de tillhörde den högsta klassen.

”Jag har lofvat att komma hit i qväll,” hviskade Sabina, under det hon gick fram,
med sin hand under Johans arm. ”Värdinnan är min bästa vän, och vi få behålla
vårt incognito!”

Musiken brusade, äkta Italiensk, sprittande, eldig, sinnligt berusande. Johan och
Sabina deltogo i dansen, skilde sig emellanåt, men förlorade hvarandra aldrig ur sigte.
Slutligen dansade de uteslutande med hvarandra, med en öfoerensstämmelse, som om de
varit blott en enda varelse, och med en eld, som om de lefvat endast för att dansa och
som ingenting annat funnits i verlden än de.

De aflägsnade sig innan soupem serverades, och gungade hem-i den svala natten,
lutande mot hvarandra i den beqväma vagnen och insvepta i en enda gemensam stor mantel.

Den sköne ”Tankred” bar med stolt uppburet hufvud den tjusande, ännu något
flämtande Grekinnan, uppför marmortrapporna, lyst af betjenternas facklor.

––––––––

Följande dag voro både Sabina och Johan trötta och fåordiga. På eftermiddagen
fick hon det infallet att göra en promenad med honom i det svala Colisseum.

De gingo långsamt arm i arm i det klara solskenet mellan fallna Joniska pelare
och brutna kapiteler, öfverhöjlda af slingervexter, bland hvilka präktiga liljor tittade
fram, som ogräs.

”Vet du hvad,” sade signoran, ”jag är trött att vara enka, jag vill icke återtaga den
ledsamma sorgdrägten.”

”Går det an att aflägga den?” frågade Johan.

”Icke i Rom; men vi fara utomlands; här är det tråkigt alla dagar om året, utom
i camevalen; i Paris är det carneval hvaije dag; vi sköla fara dit; som vi ändå icke kunna
bli vigda här i Rom, äfven om vi vänta tills soigeåret är slut, emedan du icke tillhör
vår kyrka, så fara vi till Paris; der kunna vi ingå ett civilt äktenskap utan klander och
utan hinder! Jag hoppas att du icke har någonting deremot, min Juan?” tilläde signoran,
lutade sig mot hans axel, och såg på honom med de stora mörka ögonen, nu något
matta efter gårdagen.

De stodo på samma ställe der de träffats första gången, framför martyrens altare.
Luften var uppfyld af blomsterdoft, icke en fläkt rörde sig inom ruinerna, och ingen
annan mensklig varelse syntes mer än de.

Johan slog sin arm om hennes lif, och tryckte henne till sig; de speglade sig i
hvarandras ögon, hon log i hans blå, han i hennes svarta glober, deras hjertan slogo i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>