Taflor af svenska konstnärer / Första serien / 71 (1856-1858) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Detta var således en röst från hemmet, och icke blott en röst, utan ock en kraftig
hjelpande hand. Han packade genast in sina saker; då det dagades, skyndade han till
bankiren, fick penningar, pass, beställde sig ett åkdon, hvarmcd han återvände till sitt
logis, skref ett lugnt afskcdsbref till Sabina, och lemnade det qvar i sitt rum, jemte
hälften af de penningar han fått, och lyckades, att få resa alldeles obemärkt, emedan
Sabina, såväl som alla husets innevånare sofvo den morgonen längre än vanligt, tröttade
af carnevalens nöjen.

––––––––

Den gamla klockan pickade i salen på kyrkoherdeboställct alldeles som förut, och
Sophia satt vid fönstret lugn af djup själafrid och sydde som vanligt på qvällen.
Aftonsolen sken nu igen öfver alarna, och bäcken plaskade derunder som en dämpad musik,
lik ett genljud ur Sophias milda själ.

Dörren öppnades sakta, Johan steg in helt tyst, och fick tillfälle att obemärkt
betrakta Sophia. Hon var fullkomligt lugn, tyckte han, och han kunde icke upptäcka något
spår till tårar. Snarare hade hon blifvit vackrare och hade fatt en friskare färg än förut.

”Grefven har hållit sitt löfte! tänkte han; ”hon vet ingenting!”

Derpå ilade han fram, hon steg upp hastigt, rodnade lifligt, lyste af ovanlig glädje,
och tryckte ömt hans hand. Hon välkomnade honom hjerligt, icke mera moderligt,
beundrade uppriktigt hans manliga, friska utseende, och talte så mildt och kärvänligt, att
han förstod att hon var densamma som förr och han sjelf något mera ån förut.
Frånvaron adlar den älskade.

De sutto länge vid fönstret; kyrkoherden var borta för aftonen, de voro fullkomligt
ostörda. Han berättade om sitt vistande i Rom, han hade beslutat att vara fullt
uppriktig, men det var svårt för honom att tala om Sabina. Slutligen bad han Sophia att
gå ned till bäcken. Hon biföll’ detta genast, gaf honom sin arm utan någon skygghet; de satte
sig tillsammans under alarna på den lilla holmen, på den lilla bänken för blott två vänner.

Derpå bekände Johan allt med full uppriktighet, hela sin förvillelse, sina frestelser,
sin väckelse och sin räddning, samt slutade med att knäböjande bedja henne om
förlåtelse. Hon hörde honom lugnt, tårar, tindrade i hennes ögon, men de genomskimrades
af en underbar glans då han slutade, och hon hviskade mildt: ”Skulle jag icke förlåta
hvad som helst, då du återvänder så ångerfull, och derföre hvitare än svanen T

”Sophia,” sade han, innerligt rörd af hennes milda svar; ”kan jag nu hoppas att du
vill blifva min fastmö igen? Jag har redan blifvit anståld som skollärare i en stiftsstad!”

”Nej, nej, nej! Johan, det ville jag visst icke blifva!” svarade Sophia med ett
sällsamt småleende. Johan bleknade och mörknade, så mycket en ljuslätt kan mörkna, och
utbrast med smärta i sin röst:

”Du förlåter mig således icke?”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>