Taflor af svenska konstnärer / Första serien / 72 (1856-1858) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

”Jo, af hela mitt hjerta; men din fästmö vill jag icke blifva — — jag är ju det
redan — — jag vill bli din hustru, och ju förr desto hellre, ty jag ser att du behöfver
någon, som håller reda på dig dernere i stiftsstaden!”

”Ack, ja, Sophia, jag erkänner det; ledd af dig skall jag nog blifva en både god
och lycklig man!”

”Men hvar är din mors ring?” frågade Sophia hastigt, i det hon tog hans hand.

”Och ditt hår!” svarade Johan med tårar i ögonen, detta har jag icke ännu vågat
berätta.” Han skildrade derpå den scenen, då Sabina kastat bort hans ring. ”Men se
här,” sade han, ”i det han tog af sig Sabinas hårslinga, och visade den för Sophia, här
ser du hennes hår och gåfva; kasta nu dem du uti bäcken, just för detta ändamål har
jag hittills behållit dem.”

Men Sophia drog sig tillbaka med en ofrivillig rysning, och sköt ifrån sig med
händerna, liksom hårslingan varit en giftig orm.

”Nå så gör jag det sjelf!” utropade Johan, och kastade den ut i det djupaste stället
i ån, der den sjönk i dyn, med den hedniska kärleksgudens bild.

”Men din föreläsning om Colisæum vill jag höra framdeles,” sade Sophia, i det hon
satte sig åter på bänken.

”Ja, Colisæum är mig ändå alltid kärt; jag blef visserligen der först förledd af
Romarinnan, men också der väckt till besinning af svanomas klagan!”

––––––––

Följande år reste grefven till Paris och träffade der Sabina, i nöjenas mest lysande
krets, gift med en ljuslockig Fransman, som hade ett aflägset tycke med Johan.
Grefven anspelade skämtsamt på hennes förhållande till Johan, och hon frågade något hvasst:

”Har ni något uppdrag från honom?”

”Nej!” svarade grefven och bugade sig; ”han är lycklig med sin hustru!”

Signoran vände honom ryggen och försvann i trängseln.

––––––––

Johan har nu stigit högre i värdighet, och vid sin mildt förnuftiga makas sida
utbildat sig till en bestämd och orubblig man. I fjol besökte han med henne utställningen
i Paris, och fick der se vår Svenske mästares, Palms, förträffliga tafla, Colisæum. ”Se der!”
sade han till henne, ”den äfven för mig enskildt så märkvärdiga ruinen, alldeles sig lik,
under en Italiensk himmel; se der till venster, närmast Colisæum, huset, hvari jag bodde,
Sabinas hus, torget, hvarpå hon kastade ut min ring; triumfbågen och dammen
nedanför — allt är sig förvånande likt!”

Åsynen af Palms tafla väckte så lifliga minnen hos Johan att han för mig
berättade sin historia, och meddelade mig sin lilla första föreläsning för Sabina om Colisæum.

                                                                Nepomuk.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>