Taflor af svenska konstnärer / Första serien / 75 (1856-1858) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN NEAPOLITANSK FISKARE - En neapolitansk fiskare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

EN NEAPOLITANSK FISKARE.

––––

En vårmorgon innan vännen blifvit öfvermäktig vandrade tvenne Engelskor och
en Engelsman vid Neapels skimrande strand.

Oaktadt fruntimrens lätta drägt var mycket enkel och beräknad blott på
svalka märktes dock att de tillhörde dessa gynnade varelser, som icke hafva andra
bekymmer, än att undvika ledsnaden.

Den ena, äldre, var dock redan utledsen, bevärdigade icke Neapels fägring med en
enda blick, och gaf endast akt på den unga ladyn, hvars lärarinna hon varit, och åt
hvars ungdom hon nu förlänte ett moderligt skydd.

Den unga ladyn hade de välkända, fina, bleka dragen, som utmärka Albions
förnäma döttrar; den eget nog mörkgröna sommarhatten såg ut som ett blomfoder kring en
lilja, och den ranka midjan påminte om samma ört. Ladyn hade stora, vackra ljusblå
ögon, men hennes själ brydde sig åtminstone icke om att blicka fram derur, utan gömde
sig i sin innersta kammare, antingen sysselsatt med djupa tankar, eller också slumrade
den kanhända i ledsnad.

Den manliga följeslagaren var en mager, stel, putsad och stärkt man, hvars ytterst
hvita linne väckte förvåning i det på vatten - fattiga Neapel; han bar hvad vi skulle kalla
en paraply, eller regnskärm, men som man i Neapel, der man icke besväras af regn,
utan af solstrålar, kallar ombreUa, skugga. Lorden höll med stadig arm detta röda
sidentak öfver fruntimren, och grinade sjelf mot solen.

Ladyn var enka sedan tvenne år, lorden hennes beundrare under hela det sista året,
dock hade han ej mera tack, än om han beundrat en Diana af marmor. Han fick följa
henne Öfverallt hvart hon reste, och hon mottog hans små omsorger och tjenster lika
lugnt som en furste sina hofinäns. Det minsta han vågade anspela på sina djerfva
förhoppningar att vinna hennes hand, afspisade hon med en kall blick, och sådana ord som
dessa: Icke ännu! — — stör ej mitt lugn!

Han var för mycket Engelsman att låta sig uppröras, för väl uppfostrad att blifva
enträgen; han begärde ej heller någon eldig kärlek, utan en äkta förbindelse, som skulle
öka hans förmögenhet till förmån för hans ännu ofödda äldsta son.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>