Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN NEAPOLITANSK FISKARE - En neapolitansk fiskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”En vacker utsigt!” sade ladyn, som såg framför sig den indigoblå bugten, husen
med de platta taken, och på afstånd Vesuven, med en krona af rök.
"Det är för mycket i rödt!” svarade den gamla missen, som målade landskap, och
älskade Englands dimmor, med hvilka hon nästan var slägt.
”Ett ohyggligt land!” sade lorden, ”här finnes ju intet dricksvatten!”
Plötsligt stannade begge på en gång, ty de hörde helt nära bredvid sig en sällsamt
skön sång.
Ett stycke upp på stranden sågo de en yngling af folket, sannolikt en fiskare. Han
satt vårdslöst tillbakalutad på en trädstubbe, hvaröfver han kastat sin kappa. Han- hade
den möjligast enkla drägt, intet annat ån hvad vi skulle kalla ”simbyxor” af groft brunt
tyg och en lätt mössa, hvarur hans stenkolsglänsande svarta hår nedföll på begge sidor
om det ungdomliga Ganymedesanletet. Hela hans smärta gestalt var ett mönster för
bildhuggare, hvarje muskel var tydlig och angenämt afrundad; han tycktes nästan nyss
fulländad af skaparen, som till den sista förfiningen nyttjat solstrålar. Den varma, mörka
hudfärgen sårade icke de blygsamma Engelska ögonen, som om de sett en nordbos hvita
skinn blottadt. Det bara bröstet omgafs af en snodd, hvari hängde en madonnabild, till
försvar mot allt ondt.
Hans mörka ögon tycktes liksom örnens kunna uthärda Neapels sol mot hvilken han
blickade upp och sjöng:
Jag, sol! är sällare än du,
Ty ensam, ensam får du brinna,
Du kan ej fa en älskarinna —
Jag har Giovannina nu!
Hon slöt mig i sin mjuka famn —
An som en kungamantel sluter
Det minnet sig kring mig; jag njuter
Af tjusningar som ej ha namn.
Jag känner än i denna stund
Den sista kyssen, ack, den ljufva,
Mer rusande än Capris drufva,
Af hennes friska, röda mund!
Sången slutade, sångaren sjönk tillbaka i en ännu mera vårdslös ställning än förut,
med halföppen mun, och ett obeskrifligt uttryck af sinnlig förtjusning.
”En utomordentlig röst;” sade ladyn.
”Utan all bildning!” invände den gamla missen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
