Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN NEAPOLITANSK FISKARE - En neapolitansk fiskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han sprang upp och ville svara, men den uppretade flickan talade med en sådan
hastighet, att ingen annan fick ordet. Den gamla missen ringde ännu förgäfves.
"Nu ser jag, hur du ljugit! Du har sagt att du skulle, lära dig att blifva en maestro,
för att göra mig rik! Men nu ser jag att det är för att behaga denna bleka kfitterska,
som hafvet bort uppsluka, hellre än att hon skulle kommit hit och förledt en rättrogen
gosse! Men ligg qvar vid hennes fötter, och frys ihjel af hennes iskalla blickar, jag
skrattar mig till döds deråt!"
Så fortsatte hon att storma en lång stund, till dess hon slutligen nedsjönk utmattad
på en stol, grät häftigt och slet sönder sitt granna förkläde.
"Ni misstager er!” sade ladyn saktmodigt, ”jag ville blott göra er fästmans lycka och
derigenom er egen!"
”Hvad skall han göra med den der fångdrägten, om ej för att hindras fly från er?
Hvarföre ligger han på knä för er? Han har icke behöft knäfalla för mig!"
"Förklara sjelf hvad ni menade?” sade ladyn åt ynglingen.
"Jo," svarade denne, som återvunnit sitt lugn; "jag kom för att bedja er låta mig
slippa den stygga maestron, som pinar mig värre än en jägare sin hund; han vill att jag
skall rätta mig efter en stålgaffel, liksom en stålbit kunde bättre gifva an tonen än mitt
hjerta! Han vill att jag skall sjunga efter små svarta punkter och streck, jag, som hittills
blott sjungit efter solens strålar. Och så är jag utledsen vid dessa tråkiga kläder, som
ni gifvit mig, för att ni skulle kunna se på mig; jag svettas som en kapplöpare i dem,
jag kan icke röra mig huru jag behagar, mina bekanta skratta åt mig, och kalla mig
”Inglese”; jag skulle längesedan ha kastat af mig dem, men jag har fått guld af er, som
jag icke kan återbetala. Haf barmhertighet med mig, befall mig göra något annat; ni
tyckte om min sång, innan maestron skrufvade om min hals, låt mig sjunga utanför ert
fönster hvar dag — nyttja mig till roddare, mina armar äro så goda som fyra — skicka
mig ärenden; jag skulle vara snabb som en lärka i luften, och trogen som en hund —
eller" tilläde han med sänkt ton och hemlighetsfull blick, "är det någon som förolämpat
er, så skall jag helt omärkligt" — — —
"Tyst!” tade ladyn, som ryste för detta vilda tillbud; om någon dold böjelse
glind-rade i hennes bröst för den vackra ynglingen så släcktes den nu på ögonblicket; "tyst,
jag tvingar er icke; ni får göra hvad ni behagar. Hvad ni har fått är skänkt, utan
tanke på ersättning.”
"Jag är då fri igen?” utbrast ynglingen glad. "Ni anmäler mig icke i polisen för bedrägeri?”
"Nej, visst icke!"
”Du är icke fri!” skrek Neapolitanskan, som fattade hans hand, "ty du är min med
kropp och själ!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
