Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GAMLA GREFVINNAN - Gamla grefvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I detta ögonblick öppnades dörren och en flickröst hördes fråga: får Stefiuii komma
in, eller läser Tant än?
Kom in Stefani, sade grefvinnan, halft undangömmande brefvet, kom hit barn.
Flickan skyndade fram. Hon var i blomningen af sin ålder, nitton år kanhända,
med de mörka lockarne ringlande kring den sköna halsen.
Det vackra barnet satte sig på pallen vid gamla grefvinnans knä och rigtade de
glädjestrålande ögonen på henne.
Den gamla smålog som hon plägade, godt som en förklarad, och strök flickans mörka
lockar åt sidorna, så att den fina pannan blef bar och sade: Du är mycket glad nu
Stefani — lyckas det med dina julklappar?
Ja Tant; se här är morbror Axels bordduk — den är allt nätt, eller hvad säger
Tant? Grefvinnan betraktade med pröfvande blick det sköna knytverket.
I sanning, du har öfverträflat dig sjelf — det skall glädja Axel.
Tror Tant? ack tror Tant? — Men, böijade hon, Tant må tro att det allravackraste
har jag sytt åt Feodor — det är till en brefpress, som han skall lägga på sina
diplomatiska akter. — Det kan ej skada att litet vänskap kommer ofvanpå luntorna af
beräkningar. Vill Tant se?
Ja gerna.
Flickan skyndade ut.
Stackars barn! hon tänker kanske lika varmt på Feodor som han på henne — och
ändå passa de ej för hvarandra. Huru skall väl en familj hålla ihop, särdeles en der
mannens hela verksamhet är verldslig — om han ej derhemma mötes, ej blott af varm
kärlek, -utan äfven får, om man så bör säga, inandas den ljumma, balsamiska luften af
en varm religiös känsla.’ Det är denna religiösa natur, som måste blomma derhemma
och ej blott drifvas opp för att bära några till hälften konstgjorda blommor. Det är vid
de lyckliga öama der allt är natur, och ej vid orangeriema, balsamfläktar kännas.
Nu återkom Stefani.
Nej se — en ensam dufva som flyger öfver ett haf, sade grefvinnan.
Ja Tant.
Det var en underlig bild.
Hvarföre så? frågade flickan och slog ner ögonen.
Den ensamma dufvan öfver det vida hafvet — hvem är väl så ensam?
Tant, fråga icke — det är kanske dumt, kanske Feodor ej vill ha den.
Lilla Stefani säg mig, hvad tänkte du när du valde denna bild?
Flickan teg en stund, lutade sedan hufvudet ned i den gamlas knä och hviskade:
På mig sjelf, Tant!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
