Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SLOTTET CORNETO I KYRKOSTATEN - Slottet Corneto i Kyrkostaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag beskref vår lycka, våra fruntimmers glada finhet — att man ej med hvarken dolk
eller dok hotade den som ej ville lyda någon annan än sitt hjertas röst. Hon stadnade
plötsligen; — Vet ni hvad grefve, sade hon brådskande, — i vårt land blir man snart
förtrolig — är ni min vän? — jag tror det.
Ja — ja — evigt!
Ni är adelsman och kan ej bryta ert ord mot en dame, återtog hon.
Nej — nej — aldrig! försäkrade jag och föll till hennes fötter. — Stig opp grefve,
hviskade hon med en röst som gick mig genom själen — stig opp och var blott min vän.
Jag lydde.
Vi gingo in i en berså och satte oss vid randen af en liten plaskande springbrunn,
hvars fina vattenstrålar underligt skiftade i det osäkra ljuset af de kulörta lyktorna, som
glindrade mellan träden.
Jag fattade hennes hand och tryckte den till mina brinnande läppar.
Grefve, böljade hon, vill ni rädda mig — och kan ni?
Ja, jag skall rädda er eller dö. Den som kan dö — kan allt.
Hör mig! bad den sköna Romarinnan. Min farfar, den gamle ärevördige gubben ni
sett der oppe, hade en stormig ungdom. Ilans häftiga lynne, aldrig tygladt af behof, och
oberoende af hvarje makt, i en stat der höga slägtförbindelser äro allt, kastade honom
ur äfventyr i äfventyr, af hvilka många utföllo blodigt. Åldern har sedan kommit och
lagt sin kalla hand på honom; med hvarje hår som grånat vid hans tinning har en
hemlig röst hviskat i hans inre öra: beställ om ditt hus, ty du måste dö.
Då gjorde han ett hastigt afsprång från den farliga väg, der han hittills störtat fram
— sådana äro vanliga — och nu blef han lika vild och oförsonlig i sin tro, som han
förut varit det i sin otro.
Jag föddes vid denna omvändelsetid och min farfar beslöt då öfver den nyföddas öde
— hon skulle helgas åt Gud, för att försona sin farfars ungdomsfel.
Hvad säger ni? sade jag bleknande. Ni nunna?
Ja — ännu återstår mig några månaders frihet — jag kunde räddas ännu, vill ni det?
Ja — ja — ni skall räddas!
Akta er att låta en enda halfdragen suck röja er för pater Martino; — min
förmögenhet skall tillfalla ett kloster der hans syster är abbedissa. — Han var den, som fått
hand om min farfars sjuka samvetef det var han, som med sina magra fingrar
skoningslöst vidgade hvarje sår och göt gift i stället för tröst deri; — det var han, som på detta
sätt småningom plockade bort hela min farfars ofantliga förmögenhet, till förmån för
kyrkan, det vill säga munkarne, nunnorna och presterne. Den gyllene monstransen ni såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
