Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 88. Johannes Matthiæ arbetar för synkretismen. - § 89. Johannes Terserus ådrager sig1 högadelns ovilja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"härefter hvarken skrifva böcker eller vexla bref med
någon in- eller utomlands" rörande de saker, för hvilka han
var tilltalad. På samma gång aflats ett kungligt bref till
domkapitlet i Strengnäs med begäran om upplysning
angående "alla ordningar och noviteter", som biskopen
företagit sig inom stiftet. Domkapitlets svar innehöll en mängd
anklagelser mot biskopen, hvilka dock vid anstäld
undersökning visade sig vara till stor del antingen öfverdrifna
eller rent af ogrundade.
§ 89. Johannes Terserus ådrager sig1 högadelns ovilja.
Under tiden hade på annat håll nya synkretistiska
stridigheter uppstått, till hvilka anledning gafs af den förut
omnämnde Johannes Terserus. Såsom vi erinre oss, hade
han vid 1647 års riksdag ifrigt motsatt sig
konkordiebokens antagande och derigenom ådragit sig misstanke att
hysa samma åsigter som Johannes Matthiae. Men äfven i
politiken hade han förfäktat meningar, som på visst håll
ogillades såsom kätterska. Vid den märkvärdiga riksdagen
1650 inlemnade de tre ofrälse stånden en s. k. protestation
angående kronogodsens återställande till kronan. Men i
presteståndet höll en schism på att utbryta, innan man
kunde ena sig härom. Någre af biskoparne lutade
nämligen till adelns parti, efter de sjelfve hade särskilda
förläningar af kronan och väntade adelskap för sina barn samt
följaktligen hade egna intressen att bevaka i fråga om
kronogodsen.
Under sådana förhållanden började det lägre
presterskapet under ledning af Terserus att sluta sig tillsammans,
och fråga väcktes, huruvida icke de biskopar, som hade
inånga gods och gårdar i förläning samt mottagit adelskap
för sina descendenter, borde uteslutas ifrån ståndets
sammanträden. Så långt gick det dock icke. Ty biskoparne
tvungos att gifva efter. Erkebiskop Lenæus försvarade
nödvändigheten af kronogodsens reduktion, de fleste af hans
kolleger följde hans föredöme, och endast de begge
biskoparne Johannes Matthiæ och Olof Laurelius underskrefvo
icke protesten om kronogodsen. Att emellertid Terserus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
