Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 123. Predikosättet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 12 3. PEEDIKOSÄTTET.
hvar och en uti sitt stånd hade att iakttaga, såsom
undersåtarnes pligter emot öfverheten, lärarnes emot åhörarena,
föräldrarnes emot barnen, husböndernas mot tjenstefolket
o. s. v. Grofva laster, som fått öfverhanden, borde
all-varligen bestraffas, utan att dock någon person
namngåfves. Vid framställningen af menniskans rättfärdiggörelse
genom tron skulle tillika inskärpas, att tron borde visa sin
frukt i goda gerningar. I allmänhet utmärkte sig denna
tidens predikningar för renhet och bibeltrohet. De voro
affattade i sträng öfverensstämmelse med kyrkans
bekännelse och stödde sin framställning på talrikt anförda
bibelspråk. Genom sist antydda sed, som kanske ofta gick till
öfverdrift, flödade dock till folket en bibelkunskap, som
var vida större, än man. annars skulle förmoda i en tid, då
bibeln i|nnu var temligen sällsynt hemma i husen och
dessutom förmågan att läsa i bok långtifrån allmän.
Kyrkoordningen förmanade presterna, att de skulle
bemöda sig om att tala rätt svenska och ej i sin
framställning indraga främmande ord, enär "vi ju sjelfve hafve så
god ord, som de främmande kunna vara". Ville de anföra
bibelspråk på latin, så borde de straxt öfversatta dem på
svenska. Förmaningen var utan tvifvel väl behöflig i en
tid, då man i skolan ej fick tala sitt modersmål, och då de
lärde i allmänhet lättare uttryckte sig på latin än på
svenska. Också var det fortfarande länge nog vanligt att
citera bibelspråk på latin eller grekiska, ja äfven att i
pre-dikningarne anföra citater ur klassiska författare, utan att
åhörarne deraf togo någon anstöt, enär den klassiska bild-’
ningen ännu var allmänt gängse hos de tongifvande bland
samhällets medlemmar.
Den vigt, man lade på lärans renhet, föranledde ofta
ett polemiskt predikosätt särskildt mot papister och
kalvinister. Kyrkoordningen föreskrifver, att till de förfördas
rättelse samt deras varning, som ännu voro obedragne, skulle
"en rättsinnig predikare tidt och ofta, dock med förnuft
och beskedelighet, tala emot beryktadt eller ock närvarande
kätteri och förgif tig lärdom", men deremot ej mycket orda
om de gamla kätterier, som fordomdags voro. Under en
så stridslysten tidsålder var likväl temligen vanligt, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
