Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6. (476.) 11 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
SVENSK LÄKABETIDNING.
N:r 6
daglig mjölktillgång under hela året, så borde
det lämpliga ersättningsbeloppet sättas till
minst 120 kronor per år.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt
våga vi härmed anhålla,
att riksdagen ville besluta sådan
ändring uti § l mom. 2 af kongl,
kungörelsen den 25 maj 1888 angående aflöning
åt lärare och lärarinnor vid folk- och
småskolor, att bestämmelsen om att åt
ordinarie folkskollärare och lärarinna bör
af skoldistriktet anskaffas sommarbete och
vinterfoder för en ko in natura må
ut-gä, och att i dess ställe stadgas, att
ersättningen för dessa naturaförmåner måtte
bestämmas till 120 kronor per år eller
åtminstone till minst 100 kronor för
samma tid.
2.
Det sjunde hundradet.
Hr E. A. Zotterman har inom andra
kammaren väckt följande motion:
Näst kofodersfrågan torde frågan om det
sjunde hundradet vara af art att framkalla
strider mellan folkskollärarne och respektive
församlingar. Men hvarje strid mellan nämda
parter verkar menligt på
folkskoleundervisningens jämna gång och utveckling. Det
är därför af nöden, att hvarje orsak till
sådan strid, sä vidt ske kan, undanrödjes.
Här förefinnes, enligt min uppfattning, en
sådan orsak, som icke blott bör utan äfven
kan borttagas.
I k. kungörelsen den 20 januari 1882
angående aflöning åt lärare och lärarinnor vid
folkskolor och småskolor § l mom. 2,
jäm-fördt med mom. l af samma paragraf,
stadgas med anledning af riksdagens
underdåniga hemställan, att om ordinarie lärare
eller lärarinna, som efter undergången
godkänd afgångsexamen från seminarium blifvit
vid folkskola anställd i föreskrifven ordning,
i denna egenskap oförvitligen tjänstgjort i
fem år, så skall den årliga lönen, därest
den icke redan uppgår till 600 kronor, höjas
till detta belopp.
Sedan minimilönen för ordinarie
folkskollärare och lärarinnor beslutats skola höjas
från 500 kr. till 600 kr., så borttogs genom
k. kungörelsen den 5 jaiii 1885 angående
samma ärende det nu nämda momentet, och
i dess ställe infördes i § 2 af k.
kungörelsen samma dag angående lönetillskott af
allmänna medel för lärare och lärarinnor vid
folkskolor och småskolor följande
bestämmelse: »Därest ordinarie lärare eller
lärarinna vid folkskola i denna egenskap
oförvitligt tjänstgjort under minst fem år, och
lönen till honom eller henne utgår för åtta
månaders undervisning med minst 700
kronor jämte de i lag bestämda naturaförmåner
eller ersättning därför, äger skoldistriktet
att erhålla statsbidrag med 466 kr. 67 öre.»
Genom denna förändrade lagbestämmelse
lämnades det sålunda församlingarna fritt
att antingen tilldela läraren eller lärarinnan
det sjunde hundradet eller ock att låta den
kontanta lönen stanna vid 600 kronor. Det
är också nogsamt kändt, hurusom denna
frihet åstadkommit icke så litet obehag, ej
blott för läraren, utan äfven för församlingen.
Det har händt, att där man en gång höjt
lärarens lön till 700 kronor, man något
följande år sökt sänka densamma igen till 600
kronor. Detta dels därför, att eftersom
skolrådet tilldelat läraren varning,
statsbidrag icke kunnat erhållas för det sjunde
hundradet, utan att församlingen ensam måst
betala hela tillökningen; dels ock, såsom
man hört framhållas, af politiska eller andra
orsaker.
Motiven för bestämmelsen om friheten
från församlingens sida att tilldela läraren
det sjunde hundradet eller ej må vara hvilka
som helst: ett är dock säkert, att man
önskar och hoppas komma ifrån de obehag,
som däraf blifvit och möjligen kunna blifva
en följd, och då under den tid 500
kronor utgjorde minimilönen ett bestämdt
lag-stadgande förefanns angående utgåendet af
det sjette hundradet, så torde också ett
sådant bestämdt la^tadgande böra
åstadkommas för det sjunde hundradet, helst som
folkskolläraren och lärarinnan dels till följd
af sitt trägna arbete i skolan och dels till
följd af de stora utgifterna i och för
vistandet vid seminarium i fyra år verkligen torde
vara i behof af denna förbättring med
afseende på löneförmåner.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt
vågar jag härmed anhålla,
att riksdagen ville besluta sådan
ändring uti § l af kongl, kungörelsen den
25 maj 1888 angående aflöning ät lärare
-och lärarinnor vid folk- och småskolor,
att efter mom. l ett moment af följande
lydelse införes: »Har vid folkskola
sålunda anställd ordinarie lärare eller
lärarinna i denna egenskap oförvitligea
tjänstgjort i fem år, skall den årliga lönen,
därest den icke redan uppgår till 703
kronor, höjas till detta belopp.»
3.
Högre statsbidrag.
I den af hr K. E. Holmgren från
Uppsala län afgifna motionen heter det:
Offervilligheten har alltid varit stor i vårt
land, så fort det gällt skolorna och
folkupplysningen. Regering och riksdag anslå
årligen betydande belopp, och kommunerna,
såväl stads- som lands-, hafva äfven under
de ekonomiskt tryckta förhållanden, som nu
en följd af år varit rådande, utan allt för
mycket knot bidragit med den tyngsta
bördan för att åt det uppväxande slägtet lämna
det bästa arf vi kunna gifva det, nämligen
upplysning, som är den första och säkraste
grundvalen för ett folks lycka och
oberoende.
Om än meningarna brytas, då det gäller
den högre undervisningens ordnande, om
folkhögskolornas vikt och värde m. m., så
äro dock folkskolornas nödvändighet och
omhuldande oomtvistade, hvilket bäst visas af
den snabba utveckling skolväsendet fått
under de sista åren; ty då för få decennier
tillbaka i de flesta kommuner, åtminstone
på landet, fanns blott en folkskola, och den
såväl till lokal som undervisning ofta af
mindre god beskaffenhet, finnas nu flera
ändamålsenliga skolhus, med en i allmänhet
god iärarekår. Detta är ju en glädjande
företeelse, men kräfver stora uppoffringar
från kommunernas sida.
Visserligen bidrager staten med två tredje
delar till den kontanta lön, som utgår till
folkskolans lärare och lärarinnor, och tyckes
sålunda hafva fått drygaste anparten pä sin
lott, men jag vågar likväl påstå, som jag
redan nämt, att kommunerna ändock få bära
den tyngsta bördan, ty utom den återstående
tredjedelen af lärarepersonalens kontanta lön,
kommer ensamt på deras lott uppförandet
och underhållet af dessa dyrbara
skolhusbyggnader, ersättning för eller utgift in
natura af kofoder, vedbrand o. d.,
anskaffandet af undervisningsmateriel m. m., hvilket
allt höjer utgiftssumman för kommunens
räkning till större belopp, än hvad
statsbidraget uppgår till.
En lindring i dessa utgifter för
kommunerna är af behofvet påkallad, och tager
man i betraktande, hvilka summor
statsverket lämnar till allmänna läroverken i
jämförelse med bidragen till folkskolorna, kan
en förhöjning i statsbidraget till de senare
icke anses obillig. Jag får därför
vördsamt hemställa,
att riksdagen måtte besluta, att bidrag
af statsmedel till folkskolornas
lärarepersonals aflöning må, med bibehållande i
öfrigt af nu gällande grunder, i stället
för två tredjedelar utgå med tre
fjärdedelar af den lön, som åtnjutes af:
a) lärare och lärarinnor i folkskolor;
b) biträdande lärare och lärarinnor i
folkskolor;
c) lärare och lärarinnor i mindre
folkskolor; samt
d) lärare och lärarinnor i småskolor; och
att för detta ändamål erforderliga medel
ställas till k. m:ts disposition.
4.
Förenkling och förbättring.
Den af hr Aug. Henricson i Karlslund
väckta motionen om ändring i
folkskollärarnes löneförhållanden (i hvilken
motion hr Nils Persson i Vadensjö instämt)
är af följande lydelse:
Att de för närvarande gällande
bestämmelserna rörande folkskollärarnes aflöning
äro i vissa hänseenden mindre tidsenliga,
torde väl tämligen allmänt erkännas, liksom
ock att någon löneförbättring åt nämda kår
är af behofvet påkallad. En fullständig och
definitiv lönereglering på detta område är
emellertid, såsom erfarenheten nogsamt
visat, ingalunda lätt att genomföra och för
närmaste framtiden näppeligen att förvänta.
Vid sådant förhållande, och då någon
framställning härutinnan ej föreligger från
regeringens sida, synes mindre rådligt att
för denna fråga påkalla riksdagens
uppmärksamhet i vidsträcktare mån, än för så vidt
det gäller att få de påtagligaste
missförhållandena afhjälpta och de mest trängande
behofven tillgodosedda.
De viktigaste önskningsmålen, som i
detta hänseende mig veterligen blifvit utta-^
lade, äro följande:
1) förenkling i aflöningssättet;
2) rätt för löntagare att efter viss tids
oförvitlig ordinarie tjänstgöring åtnjuta
ålderstillägg; och
3) förhöjning af statens bidrag till folk-,
Skollärarnes aflöning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
