Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 14. (484.) 8 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VECKOBLAD FÖF^ bÄRARE, UPPfOSTRARE OCJH SKOLVÄNNER.
N:r 14. (484.,
STOCKHOLM, 8 APRIL 1891.
10:e årg.
Prenumerationspris:
l/i år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., Va år 2 kr., V4 år l,2s kr. (postarvodet inberäknadt).
Prenumerationen sker : i landsorten å närmaste postanstalt ; i Stockholm å tidningens byrå.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset från Drottninggatan), 1 tr. Kontorstid: 4-5 e. m.
Postadress :
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 4-5 e. m.
Allm. tel. 60 OO.
Tryckt hos Gernandts Boktr. -Aktiebolag. Stockholm.
Lösnummer
ä 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm. tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelse!) , Födelse-, förlofnings- och vigsel-annons 1kr., dödsannons2,50kr.
Annons bor vara inlämnad senast måndag kl. 5 e. m. för att inkomma i veckans nummer.
(postarvodet inberäknadt) kostar Svensk
Läraretidning från i april till årets slut.
Prenumeration mottages å alla
postanstalter i Sverige (utom i Stockholm, där
prenumerationen sker å tidningens byrå),
Norge, Danmark, Finland och Tyskland.
Från årets början kan ännu
prenumereras med 3 kr. 50 öre.
B<r" Allmännaste annonsblad för
lediga tjänster vid folk- och småskolan.
Pedagogiska guldkorn.
Stor vikt ligger derpå, att tukten
till-lämpas i sin rätta tid och ingalunda
hän-skjutes till den ålder, då barnet har lärt
sig att, såsom det säges, »förstå» något.
Låter man det lilla barnet få hafva sina
odygder och utveckla sina karaktärsfel, så
blifver det sedan fåfäng möda att tala
förstånd med det stora barnet. Ondskan har
då slagit rot, och roten uppryckes icke med
moralpredikningar. Men en måttlig aga,
gifven med sans och ej i vredesmod,
rycker upp roten, som ännu icke har hunnit
sätta sig riktigt fast hos en liten unge.
När det svider i det späda skinnet, så vet
barnet, att * d et har gjort sådant, som ondt
och orätt var. Det aktar sig för den
saken en annan gång, och när tiden kommer,
då förståndet begynner skilja rätt från orätt,
är den onda roten icke inrotad. Detta
uppfostringssätt, förståndigt tillämpad!,
innebär alls icke något barbariskt
strykregemente. Det behöfves icke mycket stryk,
så framt icke barnet är i ovanligt hög
grad elakartadt. Men hvad beträffar en
mera framskriden ålder, vore det en
förskräcklig sak, om en stor, lång pojke
skulle vara så grufligt vanartad, att platt
icke annat än stryk förmådde hålla honom
någorlunda i skick. V. E. Svedelius.
En skolveterans minnen.
4.
Folkskolans födslosmärtor.
Mina föregående anteckningar och
Skolminnen hafva meddelats från mycket skilda
orter, från Blekinge, från östra Skåne och
från allra västligaste Skåne. Nog har jag
genom resor, brefväxling och bekantskaper
inhämtat kännedom om Skolförhållandena
på många andra orter än dessa, men jag
har ej velat meddela annat, än hvad jag
själf lefvat mig in uti. Ändamålet har
varit att visa, att svenska folkskolan icke
föddes på en gång, att den ingalunda
hvarken hade sin rot i 1842 års stadga
eller framstod fullfärdig genom den.
Hennes födslosmärta har varit lång och ännu
torde mycket återstå, innan hon kan kallas
fullvuxen. De, som hos sig känna
benägenhet att förlöjliga den gamla
folkundervisningen, böra dock icke glömma de
gamla goda ordspråken: »Alla äro barn i
början» och: »Rom byggdes icke på en
dag».
Att svenska folket är icke allenast ett
bildbart folk utan också ett
kunskaps-hungrigt, torde tydligt nog framgå af det
som för folkundervisningen vidgjordes, innan
denna ännu var obligatorisk i annan mån,
än att Karl den XI genom kongl,
anordning föreskrifvit, att ingen bonde fick gifta
sig, utan att han kunde läsa i bok. När
man läser i tidningar, att t. ex. i Spanien
66 proc. och i Belgien 37 proc. af
befolkningen ännu icke besitta konsten att läsa
i bok, så kan man tryggt försäkra, att det
långt före 1842 års skolstadgas tillkomst
stod vida bättre till i Sverige.
Att den nyuppfunna
växelundervisningsmetoden på sin tid ryckte
folkundervisningen ett godt steg framåt, kan icke
förnekas, men det må icke heller förglömmas,
att hvarje steg framåt skedde på
frivillighetens väg. Folket började mer och mer
känna behofvet af kunskaper och vetande.
Af denna insikt aflades och föddes förslaget
till 1842 års folkskolestadga.
Initiativet därtill utgick hvarken från
Karl XIV Johan eller hans
statssekreterare för ecklesiastikärenden, såsom ofta
uppgifvits, utan från män af folket sådana
som en Nils Månsson i Skumparp,
hvilkens älsklingsidé var: »åtminstone en fast
skola i hvarenda socken», och som blef så
förargad öfver det motstånd och den
spar-samhetsanda, som mötte honom i hans
eget riksstånd, att han skyndsamt väckte
en motion af innehåll, att ståndets
ledamöter borde öfverenskomma att dagligen
under riksdagarna gå med träskor för att
därmed ådagalägga sin sparsamhet. Jag
minns ännu lifligt; med hvilken
själfbe-låtenhet gubben vid ett mitt besök hos
honom 1834 berättade denna historia.
»Men», tillade han, »träskomotionen gick
icke, men skolmotionen skall gå fram, den
måste gå, äfven om det icke sker i mina
dagar» - och det gick icke helleiM hans
dagar.
Jag påstår således, att det var ett djupt
och tämligen allmänt kändt behof hos
folket, som framkallade 1842 års
skol-stadga. Obestridligen togs härmed ett steg
i den rätta riktningen, fastän man ännu
måste beklaga, dels att man icke tog
tillräcklig hänsyn till de byskolor, som redan
förefunnos, och dels att .minimilönen sattes
så lågt, att många lärare blefvo sämre
aflönade, än de förut varit, hvaraf åtskilliga
obehagliga rättegångar uppkommo.
Folket ville nog hafva skolor åt sina
barn, men för möjligast billiga pris. Denna
sparsamhetsifver kunde också på månget
ställe hafva något skäl för sig, då bonden
var snart sagdt den ende, som fick bära
samhällets bördor. Grundskatter,
rustnings-och roteringskostnader, brobyggnad,
tings-och fånghusbyggnad, vägunderhåll, reserv-,
kungs- och kronoskjuts m. m., allt vält-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
