Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20. (490.) 20 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
SVENSK LÄRARETIDNING.
’20
två gånger, 1846 och 1858, för dikter.
Riddare af vasaorden blef han 1860.
De fyra sista åren af sin lefnad var han,
tärd af plågor, bosatt i Uppsala. Ömt
vårdades han där af sin syster Edla
Eneroth, tills han den 21 maj 1881 afled.
#
För förädling, men mot missbildning,
vare sig inom växtvärlden eller
kulturmänniskans värld, kämpade Olof Eneroth en
ärlig strid, och han har ej kämpat
förgäfves, ty riklig väckelse har från honom
utgått i vårt land.
Olof Eneroth var en i hög grad ädel
och upphöjd natur, hos hvilken hufvud
och hjärta stodo i den bästa harmoni, och
vårt folk bör med tacksamhet minnas den
rikt begåfvade och varmhjärtade mannen
för allt det myckna han oegennyttigt och
uppoffrande inom vårt land uträttat icke
allenast för fruktodling,
trädgårdsförskö-ningskonst och kvinnans utvidgade
rättigheter, utan ock för folkskolan»
Nils Lundahl.
I skolorna, se hur de unga traska
i läxors och i glosors djupa dy.
Se hur de varma hjärtan bli till aska,
hur kraftens glada genier dem fly,
hur karaktärerna allt mera väfvas
i teoriers spindelnät och kväfvas.
Olof Eneroth.
Den moderna uppfostran
sådan den borde vara.
Vid Fredrika-Bremer-förbundets
årsmöte härstädes sistlidne torsdag höll
skolföreståndarinnan fröken Anna Sandström
(»Uffe») ett med lifligt bifall mottaget
föredrag öfver ofvanstående ämne.
Föredraget var af följande innehåll:
Det finnes många, som anse, att
uppfostran i våra dagar snarare gått bakåt än
framåt. Det är ej utan, att de hafva rätt,
som säga så. Men det är sorgligt, detta
faktum, och det så mycket mera, som man
af vår tid, som så ifrigt sysselsatt sig med
studiet af själslifvets lagar, hade rätt att
fordra särdeles stora framsteg på
uppfostrans område.
Den gamla uppfostran, hvilken
kännetecknades mest af stränghet - en stränghet,
som ofta slog öfver i hårdhet - af allvar
och tukt, hade nog sina många goda sidor.
Men allvaret och strängheten gjorde ock,
att det rätta barnaförtroendet till föräldrarna
svårligen kunde komma till stånd,
därigenom att dessa ställdes så att säga på en
piedestal, hvarest de ej kunde nås och förstås
af barnen. Sålunda praktiserad torde
uppfostran dessutom snarast varit ägnad att
härda och stärka de starka, men förkväfva
och försvaga de svaga.
Det är numera ej möjligt att åter
upp-lifva denna gamla uppfostringsmetod, och
ej önskligt heller, åtminstone icke i dess
helhet. Men det goda i densamma,
allvaret, tukten, resignationen, äro dock skäl
att taga vara på och använda äfven i den
moderna uppfostran. Men nämda
egenskaper böra här åstadkommas ej så mycket
genom yilre, utan fast mera genom inre,
andliga medel. Respekten skall
vidmakthållas, uppfostraren skall häfda sin
öfverlägsenhet öfver barnen.
Uppfostraren har rätt att befalla öfver
barnet, icke därför att han händeisevis är
dess far eller mor eller lärare, utan därför
att han genom sin större intelligens och
viljestyrka är en varelse af högre ordning
än det nyckfulla, outvecklade barnet.
Föräldrar nu för tiden tyckas icke vara fullt
säkra på denna sin rätt; de utdela sina
befallningar med samma ton som en suverän
på en vacklande tron, och en sådan ton
är just ägnad att framkalla rebeller. Deras
uppträdande gent emot de små präglas ofta
af en svaghet och ett vankelmod, som ej
kan annat än menligt inverka på dessas
karaktärsutveckling. Sin öfverlägsenhet
häfdar uppfostraren bäst genom att under alla
förhållanden söka framstå såsom den lugne
och orubblige, den planmässige, den
konsekvente.
Befallningar och förbud böra inskränkas
till det minsta möjliga antal, men
efterlef-naden af desamma så mycket strängare
öfvervakas. Lydnaden bör inpräglas hos
barnet allt ifrån dess tidigaste år.
Den moderna uppfostran älskar icke
våldsamma medel, men just därför måste
den börja tidigt, medan barnets sinne ännu
är mjukt och bildbart. Modern och
barnsköterskan tillhör det att lära ettåringen,
tvååringen och treåringen en obetingad
lydnad. Ju tidigare en uppfostran är börjad,
ju mer kan den fortgå med mildhet och
jämnhet; ju senare den börjas, ju mer
måste man taga i med hårdhet.
I närmaste sammanhang härmed står, att
uppfostraren bör från barnets första
lefnadsår studera detsamma och söka utröna dess
goda och dåliga böjelser. Hvarje särskildt
fel bör uppmärksammas och i tid
motar-betas> ej med våldsamma medel, utan rned
lugn, planmässig inverkan under åratal.
Bannor och förmaningar ingingo som en
hufvudbeståndsdel i den gamla uppfostran.
Med bannorna ville man utrota felen, med
förmaningarna ville man vattna dygderna,
så att de skulle växa fortare.
Båda dessa uppfostringsmedel kommer
den nya pedagogiken att betydligt nedflytta
i rangskolan. Säkert är, att till dagligt
bruk duga de alls icke. Hvad yttre
plikter angår, lydnad o. d., bör man utan
många ord se till, att det som skall göras
blir gjordt. Hvad de djupare sidorna af
själslifvet angår, kräfva de en ytterst lätt
och granrilaga behandling, och gent emot
dem äro både bannor och förraaningar allt
för klumpiga medel. Men naturligtvis blir
det ibland nödvändigt, att uppfostraren med
barnet har ett allvarligt samtal om dess
moraliska förhållande, och om han då
gifver uttryck åt sin harm och sorg, verkar
detta så mycket kraftigare, som hans sätt
i vanliga fall är vänligt, lugnt och stilla.
Kraftigaste verkan i sedligt afseende
ernås dock genom det indirekta inflytandet
från uppfostrarens sida, genom exempel
och goda föredömen. Men dylika kunna
ej gifvas af en uppfostrare, som ej själf
är en karaktär. En sådan tillvinner sig
lätt barnasinnets sympati, och sympati är
basis för all verklig uppfostran.
De egenskaper, som fordras af en
uppfostrare i våra dagar, äro karaktärsfasthet,
konsekvens, ihärdighet sarnt psykologisk
blick, hvarigenom uppfostraren gifves
förmåga till andlig bearbetning af barnet.
Men denna bearbetning bör vara taktfull
och grannlaga och icke sträfva att
frampressa någon viss människotyp, i hvilka
fall resultatet plägar blifva raka motsatsen
mot det åstundade.
Den moderna uppfostran är i mycket
högre grad än den gamla en inverkan af
den ena själen på den andra. Men möter
den ock härigenom svårigheter, som voro
den gamla okända, så blir den i gengäld
dess mer intressant och tacksam i
utöfvandet.
DAGETSL
Till barnens bästa
fattades ett af de sista besluten vid den
nu hemförlofvade riksdagen.
Såsom vi flera gånger haft anledning
framhålla, hafva särskildt i våra större
städer skolbarn och andra minderåriga
under de senare åren i stor utsträckning
tagits i bruk för kolportering af tidningar
och andra tryckalster samt för försäljning
af blommor m. m. Långt ut på nätterna
får man se minderåriga gossar och
flickor uppträda på gator och gränder, å
krogar och schweizerier, utbjudande
tidningar m. m. Huru fördärfligt detta
gatu-lif skall blifva för de ungas fysiska,
intellektuella och moraliska utveckling,,
ligger i öppen dag.
Redan i april 1888 ingick
Publicistklubben härstädes med framställning till
k. m:t om beredande af lagligt skydd för
minderåriga äfven på detta område.
Klubben önskade rent förbud för barn under
12 år samt särskilda föreskrifter
beträffande användandet af minderåriga
mellan 12 och 15 år för kolportering.
Alla myndigheter, som blefvo hörda i
ärendet (hälsovårdsnämden,
folkskoleöfverstyrelsen, öfverståthållareämbetet,
ju-stitiekanslärsämbetet, kommerskollegium
och medicinalstyrelsen), tillstyrkte
utfärdandet af särskilda bestämmelser
härvidlag. De flesta ansågo det vara
tillräckligt, om förbudet komme att gälla
minderåriga under 14 år och afsåge tiden
mellan kl. 10 e. m. och 6 f. m.
I riksdagens sista timme inkom k. m:t
med en proposition i ämnet. K. m:t
begärde riksdagens yttrande öfver ett
förslag till »förordning angående förbud för
barn att nattetid idka viss försäljning
m. m.» Enligt detta förslag skulle beslut
om dylikt förbud kunna fattas af
vederbörande stadsmyndighet. Förbudet skulle
endast få gälla gossar under 14 och
flickor under 15 år samt ej få utsträckas
öfver tiden kl. 8 e. m. - 8 f. m.
Den k. propositionen remitterades till
lagutskottet, som i hufvudsak tillstyrkte
förslaget. Utan meningsskiljaktighet ställde
sig första kammaren på samma sida.
I andra kammaren uppstod en längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
