Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (500.) 29 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 30
ryktbarhet genom sin delaktighet i
sammansvärjningen mot Reuterholm och
genom det barbariska straff hon härför måste
utstå. En äldre broder till henne, Ture
Gabriel, blef öfverstelöjtnant och
kammarherre. Han gifte sig 1794 med Kristina
Hedengren, dotter till brukspatronen Olof
Hedengren på Riseberga. Af detta
äktenskap föddes den 30 mars 1798 sonen Torsten
Rudenschöld.
#
Sin barndom tillbragte Torsten
Rudenschöld tillsammans med tvänne bröder dels
hos föräldrarna på Gudhammars gård i
norra Västergötland, dels på Riseberga.
Här erhöll han äfven sin grundläggande
uppfostran, hvilken närmast leddes af
hus-lärarne Askengren och Hellstadius, båda
sedermera kyrkoherdar, Den senare öfvade
på Gudhammar sina lärjungar i
kroppsarbete genom att gifva dem små
jordlappar, som de själfva fingo bryta, odla, beså
och skörda, tltan tvifvel ligger häri en af
förklaringsgrunderna till den kärlek för
kroppsarbetet, som Torsten Rudenschöld
alltid hyste och som senare förmådde
honom att yrka dess upptagande såsom en
väsentlig beståndsdel af all sund uppfostran.
Åren 1811-16 sysselsatte sig
Rudenschöld under Hellstadii ledning med studier
i Uppsala. Han knot där vänskapsband
med flera unga män, hvilka sedan på skilda
områden gjorde sig mycket bemärkta:
Geijer, Atterbom, Hierta, Theorell,
Silfverstolpe m. fl.
Vid 18 års ålder blef han löjtnant vid
Skaraborgs regemente. Här tjänstgjorde
han under 8 år, mestadels såsom adjutant
hos regementets chef. Genom sitt
älskvärda sätt samt ännu mer genom sin
rättrådighet och stränga sedlighet tillvann han
sig härunder såväl sin förmans som sina
kamraters odelade aktning och förtroende.
För den ståtlige unge grefven låg vägen
till de högre militär- och hofgraderna nu
öppen och klar.
Att Torsten Rudenschöld dock ej valde
denna väg, berodde därpå, att han redan
från sina barndomsår blifvit gripen af den
nya tidens ande, af den känslo- och
tankeströmning, hvars förste mäktige förkunnare
var Rousseau och som mer eller mindre
fullständigt behärskade den tidens alla
djupare andar. I Sverige vändes genom
denna strömning sinnena hufvudsakligen åt
tvänne håll: dels tillbaka mot forntiden,
dels så att säga nedåt mot »folket». Den
fornnordiska riktningen fick sitt förnämsta
uttryck i »Götiska förbundet» under Geijer
och Tegnér, den folkliga i
»Manhemsför-bundet» under den snillrike Almqvist.
Denne senare såg tidens hufvud uppgift i
fyllandet af den onaturliga klyftan mellan
de arbetande och de bildade - idealet
för ett sundt människolif vore en
medelväg mellan de förras råa armod och de
senares konstlade öfverförfining, en förening
af omväxlande kroppsarbete, naturnjutning
och tankeverksamhet. För att gifva ett
föredöme för ett dylikt idealiseradt
bonde-lif slog han sig själf ned som jordbrukare
i närheten af Adolfsfors bruk i västra
Värmland och bildade där tillsammans med
Jonas Waern, G. Hazelius, H. J. Öfverberg
m. fl. en s. k. förenklingskoloni, som blef
vida beryktad och under namnet
»Grötätare-sällskapet» mycket förlöjligad.
Rudenschöld, som var starkt påverkad
af den nya tidens sträfvanden och
dessutom nära bekant med Jonas Waern, hade
till en början för afsikt att ansluta sig till
manhemsbrödernas koloni. Efter tvänne
resor dit och efter närmare öfvervägande
uppgaf han visserligen denna plan, men
den grundtanke, hvarpå deras företag var
byggdt, förblef han alltid trogen.
#
Efter att hafva ingått äktenskap med sin
kusin Kristina Charlotta af Geijerstam tog
Rudenschöld 1824 afsked från
militärtjänsten och erhöll därvid kaptens rang och
titel. Därpå öfvertog han af sin fader
Kroppfjälls gård i norra Västergötland.
År 1828 sålde han denna och flyttade till
det närbelägna Mälltorp. Han hade genom
arf blifvit delägare i de stora
Uddeholmsverken; för dessa blef hans vän Jonas
Waern disponent, och Rudenschöld kallades
då 1830 till förvaltare af Stjärnsfors bruk
med underlydande betydliga antal hemman
och lägenheter.
På denna plats ådagalade han enligt
Wserns eget omdöme, praktisk kunskap, drift,
omtanke och duglighet samt stor
arbetsförmåga och den noggrannaste ordning. Detta
oaktadt råkade han snart i oförsonlig
konflikt med sin förman. Såsom mellanhand
mellan arbetare och arbetsherrar fick han
nämligen nu göra närmare bekantskap med
de förras tillstånd och de senares rådande
tänkesätt. Båda upprörde honom i hans
innersta. Det fysiska och andliga elände,
som tryckte godsets underhafvande,
föreföll honom himmelsskriande; det syntes
honom, som om ingen, hvilken kände
samvetets röst inom sig, kunde försvara för
sig själf att i overksamhet åse, huru
mänskliga väsenden, kristna bröder och systrar,
lefde ett lif fullt af utpinande trälarbete, i
saknad af all njutning, tomt på allt jordiskt
hopp. Människokärleken förvandlade den
blyge, tillbakadragne mannen till folktribun.
På bolagsstämmorna uppträdde han gång
efter annan med yrkande, att folkets
arbetsok skulle lättas och dess villkor höjas.
Följden blef naturligtvis, att han
betecknades som en opraktisk fantast, hvilken
genom sina agitationer blott underblåste
arbetarnes missnöje samt ställde till besvär
och förargelse. På allt sätt motarbetad
fann han slutligen sin ställning outhärdlig,
hvarför han i slutet af 1833 lämnade
Stjärnsfors.
Han bosatte sig nu på det lilla vackra
Djurgården, som han arrenderade af sin
äldre broder, grefve Karl Rudenschöld på
Leckö. Efter några år beslöt han med
sina bröders och öfriga släktingars råd och
hjälp att utvidga sin verksamhet och
inköpte för detta ändamål en del
bondhemman vid Lidan samt bildade af dem det
vackra godset Närefors. Under vanliga
förhållanden skulle detta företag sannolikt fått en
lycklig utgång. Men konjunkturerna under
den närmaste tiden blefvo de mest
ogynnsamma, år för år slogo skördarna fel, allmän
penningebrist rådde, egendomarna
belastades öfver sitt värde med inteckningar och
skulder, och de flesta stora jordägares
ekonomiska ställning blef alldeles undergräfd.
Trots det sträfsammaste arbete och den
strängaste sparsamhet fann Rudenschöld,
att hans genom Närefors-köpet åsamkade
skuld ej kunde minskas, utan tvärtom måste
ökas. För att ej tillskynda sina hjälpare
någon förlust erbjöd han sig nu att till
dem öfverlämna alla sina tillgångar.
Anbudet mottogs visserligen ej, och
Rudenschöld började åter streta, men då de hårda
tiderna fortforo, fullföljde han med
svidande hjärta sitt uppsåt och afstod 1843
allt hvad han ägde till sina fordringsägare.
Genom den sedan inträffande
konjunktursvinden, som ansenligt höjde
egendomsvärdena, blefvo de ock härigenom fullt
betäckta.
2.
Genom dessa motgångar mognade
Rudenschöld för sin lefnadsuppgift såsom
uppfostringsreformator och social tänkare.
Af naturen utrustad med ovanliga
pedagogiska anlag hade han redan under
vistelsen på Kroppfjäll tagit pensionärer i sitt
hus *, och äfven sedan han erhållit egna
barn, hade han härmed fortfarit. Genom
den erfarenhet han sålunda vann och den
bekantskap han därunder gjorde med det
bestående skolväsendet hade det blifvit ho
nom allt mera klart, att den på detta
område härskande söndringen af själsarbetet
från kroppsarbetet, af lärdomsskolan från
folkskolan vore ett alster af den inom
samhällslifvet härskande söndringen mellan
herremän och arbetare samt ett af de
mäktigaste medlen för vidmakthållandet och
förökandet af denna söndring, som är själfva
källan till det rådande sociala eländet.
Samhällets hufvudbestämmelse, sade han,
måste ju vara att åt hvarje dess medlem
bibringa den andliga upplysning och näring, som
erfordras för utbildningen till sann mänsklighet,
och att till den ändan tillförsäkra hvarje
samhällsmedlem så stor lott af yttre fördelar, som
oundgängligen erfordras, för att den inre
människoutbildningen i sann riktning skall blifva
tänkbar. Denna bestämmelse måste ock vara
möjlig att uppfylla. Mot den sorgliga
världsåsikten, att människans jordiska lif till sin
hufvudsumma alltid ohjälpligen skall förblifva
ett sorgens och plågans lif, uppreser sig till
okuflig kamp hela den friska mänskligheten,
därtill manad af det sunda förnuftets och den
rena känslans innersta röst.
För människor, som vilja arbeta med besked
samt med lika aktning för kropps- och
själsarbete, som vilja fördela arbetets frukter icke
efter de mäktiges godtyckligt uppgjorda
paragrafrättvisa utan efter fullt kristlig rättvisa, och
som vilja njuta dessa frukter icke med
berusande öfverflöd utan med dygdig måtta och
ordning - för sådana måste naturens
hjälpkällor säkerligen anses outtömliga. Men ett
oeftergifligt villkor är, att arbete och
vederkvickelse ställas i ett rimligt och rättfärdigt
förhållande till hvarandra. Den stora massans
lif får icke utgöra ett trälaktigt släp utöfver
människans naturliga krafter, blottadt på de
nödtorftigaste lefnadsförfriskningar. En sådan
tillvaro försänker själen i en dolsk slöhet, som
* En bland dessa var Per Södermark d. y,,
son af den store porträttmålaren Per
Södermark d. ä., själf sedermera äfven konstnär och
såsom sådan upphofsman till det porträtt i
olja, hvaraf vår i dag meddelade bild utgör
en kopia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
