Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 40. (510.) 7 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
SVENSK LÄKARETIDNING.
N:r 40
En annan insändare, med märket P.
S-n, har med anledning af »den sorgliga
tilldragelse, som nyligen härstädes timat»,
anfört hvad en stockholmsk arbetarehustru
skall hafva sagt om de stockholmska
folkskol eflickorna: att de aldrig göra någon
nytta i hemmen, utan »bara läsa och slå
dank», tillbringa sina morgnar med att
dricka kaffe på sängen och sina kvällar på
Nybroviken, att allt detta är folkskolans
fel och att flickorna måste få sluta skolan
före 12 års ålder, ifall de ej skola blifva
alldeles fördärfvade!
Båda dessa insändare säga sig instämma
med författaren af »Tidslyten», och i viss
mån hafva de härtill rätt. Denne
författare frågar nämligen: hvarifrån rekryteras
brottets skaror? och han svarar: ur vår
folkskolas högsta klasser. De allra flesta,
tillägger han, sluta skolan först vid 13 ä
14 år.
Detta påstående är alldeles oriktigt.
Barnen borde icke få sluta före den åldern,
men i verkligheten hafva i Stockholm blott
19 X af de årligen utskrifna barnen
genomgått 13 terminskurser; den stora
massan strömmar ut långt tidigare, och det är
ur den, bland de barn som skolkat eller
fått sluta i förtid, som brottets skaror
rekryteras. För öfrigt visar statistiken, att
författarens skildringar af brottsligheten
bland hufvudstadens minderåriga äro
mycket öfverdrifna.
Det samma är förhållandet med hans
påståenden om folkskolebarnens
genomgående olust och oduglighet till kroppsarbete.
Sådan visar sig nog, där barnen i saknad af
hem äro förvildade eller där föräldrarna
vilja spela »öfverklass», men om det stora
flertalet gäller, att de göra icke så liten
nytta i hemmen, många så pass mycken,
som deras barnsliga krafter utan skada
kunna anses tåla vid.
Den förmenta olusten och odugligheten
skyller författaren på beskaffenheten af
folkskolans undervisning. Enligt honom
sättes i allmänhet såsom dennas mål blott
ett inpluggande af abstrakta minnesläxor.
Häri torde han dock taga miste. Lärare
och lärarinnor veta nog mycket väl, att
uppfostran bör tillgodose både kropps- och
själsutvecklingen, vara både »praktisk» och
»teoretisk». De veta vidare mycket väl,
att det gifves två väsentligen skilda slag
af »teoretisk» bildning: en skenbar, som
utgör »ett inpluggande af abstrakta
minnesläxor», och en verklig, som ger näring åt
barnets andliga hunger, utvecklar dess
omdöme; väcker dess intresse och påverkar
dess känsla och vilja. Hade författaren
klargjort denna åtskillnad för allmänheten,
så skulle vi hälsat honom som vår
bundsförvant i reformarbetet samt gärna
medgifvit, att utförandet ofta, trots vår goda vilja,
stannat långt under idealet.
Något sådant framhållande af kroppslig
och andlig utveckling såsom
barnauppfostrans uppgift finner man emellertid
ingalunda hos författaren. Det mål han
uppställer är det »nyttiga», det »praktiska»,
dessa ord tagna i sin trängsta, rent
ekonomiska betydelse. Och om folkskolan icke ’
riktar sig härpå, så bidrager hon, menar |
han, till ett af tidens största fel: dess
öfver-skattning af själsarbetet, dess missaktning för
kroppsarbetet.
l dessa senare uttryck gömmer sig en
förväxling. Hos den stora massan visar
sig sannerligen ingen öfverskattning af
själsarbetet, blott de mest intelligenta
kroppsarbetare vilja erkänna något annat arbete
än muskelarbete, de allra flesta betrakta
(i likhet med den förut omnämda
arbetarehustrun) »läsa och slå dank» såsom
likartade begrepp. Häri ligger en stor social
fara, som icke kan aflägsnas, förr än man
genom allsidigare uppfostran låter den
blifvande kroppsarbetaren få personlig
erfarenhet om andligt arbete och den blifvande
själsarbetaren personlig erfarenhet om
kroppsarbete.
Däremot är det något annat som är
föremål för missaktning, och det är
kropps-arbetarnes ställning. Tydligast visar sig
detta i den fruktan, ja fasa, som nästan
alla bildade föräldrar hysa för att se sina
barn »nedsjunka» i arbetsklassen.
Vid sitt yrkande att folkskolan skall sätta
som sitt mål att utbilda yrkesarbetare
förbiser författaren, att i en mängd
kroppsarbeten fordras icke allenast styrka och flit,
utan äfven kunskaper och en öfvad
intelligens. Till och med en barnflicka borde
ju vara hemma i fysiologi m. m. Inom
en arbetsklass, som erhållit någon insikt
i fysik, kemi och matematik, skulle långt
flera uppfinningar göras, än som nu är fallet.
Vidare förbiser han, att kroppsarbetaren
dock ej är arbetsmaskin hela dygnet om.
Han är därjämte människa och har behof
att på sin fritid återställa jämvikten genom
sysselsättningar, som sätta hans fantasi,
tanke och känsla i verksamhet. I brist på
annat griper han då till brännvinsglaset och
kortleken eller andra »rafflande» medel,
men har han under barndomen fått smak
för högre och ädlare njutningar, så söker
han vederkvickelse och förfriskning i
bildande läsning, i historia, geografi, poesi,
naturvetenskap, medborgerliga
angelägenheter o. s. v. Hvilken moralisk garanti,
som ligger i dylika högre intressen,
behöfver ej påvisas.
Slutligen förbiser författaren, att den
blifvande lönearbetaren dock ännu icke är
lönearbetare utan barn, att ingen del af
lifvet får betraktas blott såsom medel för
en följande, att barndomen har sina
egendomliga behof, som måste tillfredsställas,
och att man i främsta rummet på denna
ålder bör tillämpa budet att icke hafva
otidigt bekymmer om morgondagen,
emedan hvar dag har nog af sin egen plåga.
Ingen frukt utan knopp; ingen blir fullt ut
man eller kvinna, som icke fullt ut fått
vara barn.
Skolan bör, dels genom direkta
uppmaningar, dels genom undervisning i
handarbete, dels - och icke minst - genom
sin regelbundna lefnadsordning med dess
fordringar på punktlighet, snygghet,
ordentlighet och noggrann pliktuppfyllelse,
söka ingifva sina lärjungar håg och
förmåga för nyttigt arbete. Men obilligt är
att fordra, att hon skall utdana 12- eller
13-åriga yrkesarbetare.
Den uppställda frågan måste besvaras
med ett bestämdt nej.
#
Under den diskussion, som härefter
uppstod, yttrade sig följande talare:
F. folkskoleinspektören C. J. Meijerberg:
Den föreliggande frågan vore af yttersta
vikt för hela vårt land. Miste folket
förtroendet för folkskolan, så vore det en
olycka, som vore mycket svår att böta.
Men det vore med orätt man beskyllde
folkskolan att göra barnen odugliga och
ohågade till kroppsarbete. De flesta af
eleverna lämnade skolan vid omkring 12 års
ålder, och det vore omöjligt, att undervisning
intill den åldern kunde medföra en dylik
fara. Tal:n hade, under den tid han varit
inspektor, alltid funnit, att barnen varit glada
att få arbeta och att erhålla platser.
Beträffande brottsligheten visade
kommunalstatistiken, att denna minskats i samma mån
undervisning och skollokaler blifvit bättre.
Med siffror ådagalade talaren, att under
tiden från 1868 hade hufvudstadens
befolkning fördubblats, under det de för brott
tilltalade personernas antal nedgått från 8
till ungefär 4 pr 1,000 invånare. Om
minderåriga brottslingar ingå till inspektor
månatliga rapporter och af dessa hade
framgått, att af de tilltalade ingen tillhört
skolornas högsta afdelningar.
Förste läraren S. Ä. Kinnvall lämnade
åtskilliga upplysningar rörande en för några
år sedan här befintlig tjufliga af 32 gossar.
Man hade påstått, att. denna hade sin rot
i folkskolan. Vid undersökningen visade
det sig emellertid, att 14 af gossarne
aldrig besökt någon skola, 3 hade
inkommit från landet, 3 tillhört en
uppfostringsanstalt, l de privata småbarnsskolorna. De
11 återstående hade tillhört folkskolans
lägre stadier. Beaktansvärdt vore ock, att
mödrarna till 8 af gossarne voro ogifta
kvinnor. Lärarepersonalen ville ingalunda
motsätta sig reformer. Den viktigaste
reformen vore emellertid den, att samhället
toge hand om de vilsekomna barnen och
sökte återföra dem till samhällsnyttiga
medlemmar.
Redaktör E. Hammarlund framhöll, att
medan år 1870 de för brott tilltalade
skolbarnens antal här i Stockholm utgjorde 1,85
procent af hela antalet skolbarn, det 16 år
senare sjunkit till 0,39 procent. De unga
brottslingar, som verkligen voro inskrifna
i skolan, tillhörde vanligen skolans lägre
stadier. Af 7 folkskolebarn från en
församling, hvilka ett år tilltalats i polisen,
hade endast en att uppvisa 10 genomgångna
terminskurser. Sökte man efter de
verkliga orsakerna till den ofta förekommande
sedliga förvildningen hos ungdomen i
Stockholm, kunde man ej undgå att peka på
tidningskolporteringen, som medförde de
största moraliska vådor. Barnen finge om
aftnarna vandra från krog till krog och
frestades att i hemmet lämna lögnaktiga
uppgifter om inkomsten af sin handtering. Det
belopp, som de kunde undanhålla från
föräldrarnas kontrollering, användes till
cigarrer, Öl o. s. v.
Häruti instämde hr Ä. Blomqvist, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
