Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (516.) 18 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 46
okunnigheten, är fördärflig, då mail enligt
hans mening ej förvillas af det man icke
vet, utan af det man tror sig veta. Att
vi här hafva framför oss en paradox,
behöfver knappt påpekas. Många äro de
fall som intyga, att okunnigheten gjort
skada.
Men ej kan därmed förnekas faran af
att tro sig veta, det man icke vet. Jäg
kommer i detta sammanhang att tänka på
en skolkamrat, som sedan tillbragte någon
tid på en krigsskola. I ett samtal om
studierna där förklarade han synnerligen
tvärsäkert: »Där läsa vi hela matematiken.»
Just genom sådana föreställningar/då man
vill spela doktor utan att vara det, göres
mycken skada. I det fallet är Rousseaus
sats fullt berättigad. Och skall läraren
kunna rädda lärjungarna från denna
villfarelse, så fordras i främsta rummet af
honom själf ödmjukhet. Visserligen böra
lärjungarna förstå, att han vet mer än de,
men de böra icke bibringas den
uppfattningen, att läraren känner till allt mellan
himmel och jord. En sådan ståndpunkt
är icke sann och därför icke hållbar. Den
ståndpunkten är den rätta, att läraren inför
lärjungarna framstår såsom vetande det
han är pliktig att veta, ehuru detta är
mindre, än hvad mången annan vet.
Skolan bör väcka ett sant intresse för
kunskapstillägnelse. Det sanna intresset
söker vetandet för dettas egen skull, icke
för att därmed lysa och pråla. Äfven hos
barnet kan man iakttaga ett skenbart
intresse, och det är af vikt att igenkänna
och motarbeta detta. Vissa barn ha liksom
äldre personer benägenhet för att göra sig
* viktiga». Sådana frågor och samtal, som
härröra från dylik fåfänga, böra med allvar
och grannlagenhet afböjas.
Det går nog lätt för pedagogerna att i
detta och andra fall på pricken säga: så
och så bör det vara. Men ett är att tala
och skrifva anvisningar, ett annat att
till-lämpa dem. Många pedagoger kunna på
sina fem fingrar säga, huru det eller det
undervisningsämnet ända in i de minsta
detaljer skall behandlas, ehuru de kanske
aldrig besöka en skola. Jag fruktar, att
själfva stormännen brista härutinnan,
troende sig veta mer än de veta.
FÖR DAGEN.
Afgångsexamina vid
seminarierna.
Frågan om lärarebildningen i vårt land
har länge varit föremål för
uppmärksamhet inom Sveriges allmänna
folk-skolläreförening, och centralstyrelsen har
för några år sedan tillsatt en kommitté
för ärendets närmare utredande.
Påförslag af denna kommitté har
centralstyrelsen beslutat låta resultaten af
utredningen komma till allmänhetens
kännedom genom en serie pedagogiska
småskrifter.
Den första af dessa skrifter, hvilken
under denna månad kommer att
utsändas till kretsarna för att tillhandahållas
prenumeranterna, har titeln Afgångs-
examina vid Sveriges seminarier för
folkskollärare och folkskollärarinnor åren
1870-88 och är på nyssnämda
kommittés uppdrag utarbetad af
centralstyrelseledamoten Alfr, Dalin i Huskvarna.
Den kommer utan tvifvel att väcka stort
uppseende inom fackkretsar.
Primäruppgifterna till detta arbete
utgöras af vederbörligen styrkta utdrag ur
de vid seminarierna förda officiella
böckerna. Detta material har med mycken
omsorg blifvit bearbetadt, och resultatet
af detta helt visst både svåra och
tidsödande arbete framträder nu i ett häfte
om nära 5 arkr innefattande utom text
icke mindre än 28 vidlyftiga siffertabeller.
Det är ett allmänt kändt och
öfverklagadt förhållande, att vid
afgångsexamen från lärare- och lärarinneseminarier
råder stor brist på öfverensstämmelse med
hänsyn till grandsatserna för
bedömandet af elevernas kunskaper likasom ock
i afseende på fordringarna för de olika
betygsgraderna. Och annorlunda kan det
emellertid knappast vara, då dels hvarje
konsistorium med dithörande seminarium
utgör ett helt för sig utan sammanhang
med de öfriga och dels stadgandena
beträffande ledningen af här i fråga varande
examen äro ganska ofullständiga och
flertydiga.
Följden häraf är ock den, att betyg
från olika seminarier icke rättvisligen
kunna med hvarandra jämföras. Då nu
en folkskollärare äger rätt att söka
anställning hvar som helst inom hela riket,
måste dock alltid betyg från olika
seminarier komma att j amforas. Huru
vilseledande ett sådant jämförande måste
blifva för de bedömande
skolmyndigheterna, liksom ock hvilka svårigheter,
som däraf kunna uppstå för lärarne
själfva, är lätt att förstå.
Att missförhållanden i detta afseende
förefunnits, har man länge haft klart för
sig, men att de verkligen voro så stora,
som af den nu föreliggande redogörelsen
framgår, det hade man dock icke väntat.
De 12 första tabellerna visa, huru
många elever vid de särskilda
seminarierna afgått med l, .2 eller 3
betygsenheter i de särskilda laro- och
öfnings-ämnena. Af dessa tabeller framgår med
all önskvärd tydlighet, huru vid de olika
seminarierna vidt skilda grundsatser vid
betygsgifvandet blifvit tillämpade. Under
det man vid ett seminarium
företrädesvis användt en enda betygsgrad, har man
vid ett annat för det mesta hållit sig till
de två lägsta graderna eller ock de två
högsta. Detta gäller i ännu högre grad
enskilda ämnen. Medan ett seminarium
(Lunds) icke under de 19 åren i
pedagogik och metodik utdelat högsta betyget
åt en enda elev och andra betyget åt
endast 31, hafva vid ett annat
seminarium (Stockholms) icke mindre än 212
erhållit högsta betyget och 302 andra
betyget; d. v. s. att vid det ena seminariet
har lägsta betyget gifvits åt blott 24 %,
samtidigt med att vid det andra i samma
ämne lägsta betyget gifvits åt icke mindre
än 95 %.
Liknande olikhet förete de olika
ämnena vid samma seminarium, i det att
eleverna i ett ämne erhållit företrädesvis
den ena betygsgraden och i ett annat
ämne en annan betygsgrad. Till och med
inom samma ämne förefinnas högst
anmärkningsvärda skiljaktigheter för olika
perioder. Sålunda lämnades före 1878
vid ett seminarium (Hernösands) lägsta
betyget i kristendomskunskap endast
undantagsvis, men det högsta ganska ofta.
Under de följande 10 åren däremot
försvann det högsta betyget helt och hållet
och det lägsta utdelades till 66 % af de
under dessa år afgående eleverna-
De 12 följande tabellerna utvisa
medeltalet betygsenheter, som hvarje elev vid
de särskilda seminarierna erhållit i de
olika ämnena, järn fördt med medeltalet
betygsenheter för samtliga seminarierna.
Å dessa tabeller kunna en mängd
intressanta iakttagelser göras. Så kan man
t. ex. finna, att medeltalet betyg vid olika
seminarier är mycket olika, ja att för
samma år kan medeltalet för ett
seminarium blifva mera än dubbelt så stort
som för ett annat, att skillnaden i
medeltalet för två seminarier under alla 19
åren kan i ett ämne uppgå ända till 1,44,
att några seminarier (Lunds, Växjö) aldrig
eller blott undantagsvis nå upp till
medeltalet för samtliga seminarierna, under
det andra (Stockholms, Göteborgs m. fl.)
lika konstant hålla sig öfver nämda
medeltal, samt att vid samma seminarium
medeltalet under en del af perioden är
mycket högt och under en annan del
mycket lågt.
Af de följande 4 tabellerna, som
delvis utgöra en sammanfattning af å
föregående tabeller gjorda iakttagelser, kan
man bland annat inhämta den
upplysningen, att en del seminarier hopat ett
stort antal betygsenheter pä några få
elever, under det andra mera likformigt
fördelat betygen på hela elevantalet.
Af den verkställda undersökningen
framgår sålunda, att mycket växlande
grundsatser göra sig gällande vid bestämmandet
af betygen antingen för vissa ämnen eller
mera genomgående, hvaraf åter följer,
att den lagstadgade afgångsexamen i
själfva verket alls icke är densamma vid olika
seminarier. Att orsakerna till detta
förhållande i någon mån kan sökas uti
lärarnes olika uppfattning och olika stora
fordringar för samma betygsgrad, det
ligger ganska nära till hands, och däruti
styrkes man af den omständigheten,
att de å tabellerna framträdande
omkastningarna i betygsgifvandet i många fall
just sammanfalla med inträffade ombyten
af lärare.
Att de meddelade kompetensbetygen
för erhållande af lärarebefattning vid
folkskola icke alltid kunna rättvisligen
jämföras med hvarandra, icke ens om de
utfärdats af samma seminarium under olika
tidsperioder, är sålunda ett påstående,
som har alla skäl för sig. Till och med
betygen i de olika ämnena för samma
elev kunna svårligen med hvarandra
jämföras, om de gifvits af olika lärare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
