- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
51

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. (579.) 1 februari 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSK LÄRARETIDNING.

51

träffande de då ifrågasatta
»kommunalskolorna».

8. Läroverk af detta slag må kunna
upprättas på alla sådana orter, där
behofvet af en dylik bildningsanstalt gör sig så
kännbart, att vederbörande kommun vill
åtaga sig de på dess del belöpande
utgifterna.

*



I motionen redogöres till en början för
de olika lösningar af småläroverksfrågan,
som blifvit föreslagna, nämligen: 1)
små-läroverkens ersättande med s. k.
borgareskolor, parallella med folkskolan, 2)
deras ersättande med praktiska
Öfverbyggnader på folkskolan, 3) deras totala
indragande utan att omedelbart ersättas
med något annat, 4) deras bibehållande
och utvidgande till större
öfverensstämmelse med de femklassiga och de
fullständiga läroverken.

Efter en närmare granskning af dessa
olika förslag öfvergå motionärerna till
att särskildt yttra sig om årets
läroverksproposition. Härom heter det i motionen:

Den vid innevarande riksdag framlagda
propositionen är i flera stycken
öfverensstämmande med den af 1892. Äfven nu
föreslås, att de treklassiga läroverken på
vederbörande kommunalstyrelses begäran
må kunna utvidgas till femåriga »mindre
läroverk» med samundervisning.

I ett afseende är emellertid den nu
föreliggande propositionen mera allmänt hållen
än sina föregångare. Det framgår af
densamma, så vidt vi kunnat se, icke med
full visshet, huruvida de nu föreslagna
»mindre läroverken» skulle äga
dimissionsrätt till någon viss klass af de fullständigare
läroverken eller icke.

Å ena sidan synes åtskilligt tyda på, att
någon sådan dimissionsrätt icke vore
åsyftad. Meningen skulle alltså vara att nu
upprätta ungefär sådana »själfständiga
borgareskolor», som de af 1870 års
kommitté projekterade, ehuru visserligen med
den af tidsomständigheterna påkallade
ändringen, att de nu skulle anordnas såsom
samskolor.

Hvad som i synnerhet talar för denna
tolkning af den k. propositionen är det
förhållandet, att de »mindre läroverkens»
undervisningsplan skulle blifva alldeles
densamma, som den 1885 års
flickskolekommitté uppgjort för de af densamma
förordade samskolorna. Men nämda
kommitté förklarar uttryckligen, att denna
undervisningsplan ej bör ifrågakomma på
andra orter än sådana, »där man icke
behöfver kräfva af skolan, hvad gossarne
beträffar, någon grundläggning för lärda
studier utan endast bibringandet af ett
kunskapsmått, som kan anses motsvara
det praktiska lifvets behof för de många,
som icke fortsätta studierna utöfver
15-till 16-års åldern» (Undersökning af Sveriges
högre flickskolor s. 266). Samma
kommitté betonar upprepade gånger, att dess
undervisningsplan för samskolor alldeles
icke är afsedd för sådana elever, som vilja
öfvergå till de allmänna läroverken för
gossar. Den yttrar härom (i sitt utlåtande
s. 269):

»Det uppgifna kunskapsmåttet kan icke blott
anses tillräckligt för det stora flertalet flickor,
som icke fortsätter studierna utöfver 16-års
åldern; det kan ock anses innebära den
grundläggande bildning, som är behöflig för de
många gossar, som icke ägna sig åt lärda
studier, utan vid nyss nämda tidpunkt välja
något praktiskt yrke. Enligt den sista
läroverkskommitténs betänkande utgöra nämligen
de från lägre läroverken afgångna lärjungar,
som efter afgången fortsätta studierna vid
annat läroverk, endast följande procent af hela
antalet afgångna: från de femklassiga
läroverken 40,9 %, från de treklassiga 37,1 %, från
de tvåklassiga pedagogierna 33,2 %, från de
enklassiga pedagogierna 21,6 %. Skolorna på
ifrågavarande orter böra således, om de skola
tillgodose det öfvervägande flertalets behof,
vara så inrättade, att de icke utgöra lägsta
klasserna af ett läroverk, som afser att bereda
till akademiska stadier, utan hafva till mål
att meddela den grundläggande bildning, som
i allmänhet kan anses erforderlig för dem,
som vilja ägna sig åt praktiska värf.»

Då de af flickskolekommittén föreslagna
samskolorna alltså icke skulle vara likartade
med goss-läroverkens nedre klasser och
icke äga dimissionsrätt till deras öfre, och
då de till hela sin karaktär synas vara
identiska med de af ecklesiastikministern
nu förordade, torde man häraf kunna draga
den slutsatsen, att äfven dessa senare
skulle sakna nämda dimissionsrätt och alltså
icke kunna användas af det jämförelsevis
stora antal lärjungar, »söner till
ämbets-och tjänstemän, förmögnare borgare och
den kringliggande traktens allmoge», hvilka
anlita småläroverken hufvudsakligen för
att »i sin hembygd få börja med att pröfva
sin förmåga för lärda studier, som sedan
vid ett högre läroverk kunde fortsättas».

För den händelse det verkligen är
meningen, att de treklassiga läroverken nu
skulle (under namn af »mindre läroverk»)
ombildas till »själfständiga borgareskolor»,
sidoordnade med allmänna läroverken, men
till hela sin riktning med dem olikartade,
så kvarstår å andra sidan det i föregående
k. propositioner anförda sakförhållandet,
att vederbörande kommuner alls icke velat
veta af några undervisningsanstalter af
dylikt slag, samt att saknaden af
dimissionsrätt måste »betaga kommunernas
medlemmar, särskildt de mera inflytelserika
bland dem, allt lifligare deltagande för
dessa skolor».

Hvilken meningen nu än kan vara -
antingen att ersätta småläroverken med
»borgareskolor» eller att utvidga dem till
större öfverensstämmelse med de
fullständigare läroverken - synes oss den
lösning, som småläroverksfrågan härigenom
skulle erhålla, vara allt annat än lycklig.

I förra fallet finge man en ny skolart,
som antingen själf skulle föra ett tynande
lif eller ock komme att utöfva en
hämmande inverkan på folkskolans naturliga
utveckling. Ju mer våra folkskolor
förbättras, ju allmännare inses ock behofvet
af en fortsättningskurs, där de lärjungar,
som fullständigt genomgått den »egentliga
folkskolan» och äro i tillfälle att ägna
ännu några år åt sin förberedelse för lifvets
värf, kunna få inhämta de praktiskt
medborgerliga insikter, för hvilka de först nu,
under den s. k. Öfvergångsåldern, vinna
tillräcklig mognad. Dylika
fortsättningskurser, benämda »högre folkskolor» eller

»borgareskolor», hafva kommit till stånd
i åtskilliga af våra städer, exempelvis i
Malmö och Gäfle. Att så beskaffade
Öfverbyggnader på folkskolan, trots det stora
behofvet, ännu ej blifvit allmänna, beror
helt enkelt därpå, att staten icke lämnar
bidrag till andra »högre folkskolor» än
sådana, som äro belägna på landsbygden.
I än ytterligare grad skulle deras
utveckling försvåras, ifall »borgareskolor» med
en inträdesålder af 9 eller 10 år blefve
upprättade. Med den äflan att till snart
sagdt hvad pris som helst skaffa sina
söner en »lärd» uppfostran, hvilken äfven
inom den lägre medelklassen i städerna
är så vanlig, skulle nämligen en mängd
af de föräldrar, som nu låta sina barn gå
i folkskolan, taga dem ut ur denna och
sätta dem i en läroanstalt, där de genast
vid 9-10 års ålder finge »studera
främmande språk», men där de tillika på
samma gång komme i åtnjutande af en
utbildning, som skulle hetas vara speciellt
»praktisk». Folkskolan i städerna skulle
härigenom löpa stor fara att åter blifva
uteslutande »proletärskola». Att en sådan
utveckling ingalunda kan anses önsklig,
torde vi knappast behöfva påpeka.

I andra fallet åter (nämligen i händelse
de utvidgade småläroverken finge
dimissionsrätt) skulle den föreslagna
läroverksreformen medföra endast ett väsentligt
resultat: en ytterligare ökning i
tillströmningen till studentexamen. Med
bibehållande af sina 35 fullständiga läroverk och
sina 23 femklassiga skulle vårt skolsystem
få sina 17 treklassiga läroverk (och kanske
äfven sina 4 pedagogier?) så utvidgade,
att äfven de hädanefter kunde skicka sina
elever omedelbart till gymnasialklasserna.
Efter att under mansåldrar hafva
beskärmat sig öfver massproduktionen af studenter
och det s. k. litterära proletariets
oroväckande tillväxt, skulle man låta hela arbetet
med läroverkens organisation utmynna i
en åtgärd, som omedelbart ledde till ökande
af dessa så bittert öfverklagade
olägenheter!*

* För att visa, att obenägenheten för den
upprepade gånger föreslagna, men det oaktadt
till sin egentliga karaktär ännu så obestämda
nya skolarten finnes äfven på andra håll än
bland folkskolans närmaste målsmän, taga vi
oss friheten att anföra några träffande ord
härom i tidningen »Vårt Land» för den 17
december 1892. Efter en redogörelse för
»kommunalskolornas» plan heter det där:

»Af dessa bestämmelser framgår ju tydligen,
att dessa läroverk, om ock ej alltid genast
från början, så dock efter hand, ej komme att
blifva annat än lägre allmänna läroverk, i de
flesta fall motsvarande de tre lägsta klasserna,
undantagsvis de fem. Samma inträdesålder,
samma läsämnen, med inträdesexamen i högre
allmänt läroverk för ögonen, hvarför ock
»valet» af främmande språk blefve illusoriskt.
Komme man å andra sidan någonstädes att
icke taga hänsyn till det allmänna läroverket
med dess fordringar och sålunda ville göra
skolan till ett helt för sig, då skulle ju -
med undantag af ett främmande språk - i
henne egentligen icke meddelas annan
undervisning än den, som gifves i en god folkskola.
Kommunalskolan blefve då endast en något
finare folkskola. De något mera välburgna
föräldrarnas barn komme att gå i
kommunalskolan, de fattigare i folkskolan. Och hvad
blefve den förra då annat än den nuvarande
pedagogien, ehuru med annat namn?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free